• SJAB 10.04.2012 19 Comments

    Jan Forsberg har från dag ett satt hela agendan själv på SJAB. Hans obotliga hybris har kostat samhället 100-tals miljoner och kommer att kosta åtskilliga miljoner till, om det överhuvudtaget går att reparera allt som brutits ner av just Jan Forsberg. Frågan är vad styrelsen sysslat med och revisorerna. Även synen på Forsberg från avgående chefer, som lämnat företaget med en ”håll truten”-summa eller alla anställda som är tiger för att man inte vill förlora jobbet. Varför står man inte upp som en man och försvarar sin ledare? Varför tittar man ner som fähundar? (Själva den egenskapen som lät Forsberg hålla på!)
    Men verkligheten själv har kommit ikapp Jan Forsberg och frågan om SJAB har börjat förorena det politiska rummet. Detta, ett av de mest sinnessjuka privatiseringsprojekten, står plötsligt i hela sin misär och skriker om att samhällsvettet måste återupprättas. Jan Forsberg måste  flyttas på, pyromanen fick helt enkelt inte fortsätta som brandchef.

    I texterna om SJAB nedan berättas brottsstycken om hur SJs verklighet ser ut. Säkert säger många, ”så fungerar det överallt”.
    Det gör tyvärr inte saken bättre.

    Jan Forsberg lämnar SJAB med miljoner i avgångsvederlag och ett brev till infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd, stilenligt felstavat i den familjära öppningen: ”Bästa Katarina”. Och trots två försök lyckas han inte ens stava rätt i den officiella adressen, där det blir Chatarina. Det är så symtomatiskt för hur hela SJAB skötts. Inte ens i ett officiellt avgångspapper till infrastrukturministern, lyckas han stava rätt eller  mobilisera en korrekturläsare. Och om han lyckades med korrekturläsaren, skulle dom förmodligen inte våga korrigera felstavningen, i linje med den företagskultur som Forsberg själv byggt upp.

    Brevet avslutas:
    ”Innan jag lämnar SJ vill jag passa på att tacka Dig för ett gott samarbete. Skulle det vara så att Du önskar ha min assistans framöver i exempelvis järnvägsutredningar eller liknande inom den statliga sfären så är jag öppen för sådana diskussioner, då jag fortsättningsvis tänker bedriva konsultverksamhet i egen regi.” -Slut citat

    En man som kört ett helt företag i botten erbjuder sin tjänster. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. En man som efterlämnade en tummetott bestående i att köpa in ett 15 år gammalt X2000 från Kina och säga upp personal för 300 miljoner.

    Av alla 1000-tals anställda, av styrelser och revisorer, av ansvariga politiker. INTE EN som kunde förutse katastrofen förrän nu?

    Jo en, som istället för ett avgångsvederlag på 15 miljoner, deklarerade för en årsinkomst på 750:- (Sju hundra femtio kronor) 2011.

    Sverige/massmedia förfasas över Etiopiensvenskar, Eritreajournalist, politiska domstolar och maktens självpåtagna rätt att diktera juridiken och sätta agenda. Man behöver inte alls gå över ån efter vatten. Sverige, med en fullständigt inkompetent samling etablissemang i Arbetsdomstolen, oförmögna att utöva arbetsrätt, upprätthåller samma uttolkning av maktens rättigheter som vilken annan diktatur som helst. (Pröva ALDRIG något i en arbetsdomstol. Gå alltid till tingsrätten och hoppas på den juridiska kompetens som är helt utraderad i AD.) AD gav SJAB rätt att slutligen täppa till truten på de fackliga representanterna. Domen fick t o m folk att hoppa av sina fackliga uppdrag.

    Överallt talas om civilkurage, modet att ingripa. Själva yttrandefriheten ska stå som en av det demokratiska samhällets garanter.
    Men när det gäller. Var finns man då?

    Vad SJAB hade tjänat på en fungerande internkritik och en ledare som förstod att utnyttja hela företagets kompetens och som kunde balansera långsiktiga och kortsiktiga investeringar? Förmodligen miljardbelopp.

    Enbart min kritik hade sparat minst 50 miljoner svenska kronor åt SJAB. Då talar vi bl a om den huvudlösa, utsiktslösa, talanglösa och fullständigt obegåvade satsningen Odense-Köpenhamn, som genast gick 50 000:- back. OM DAGEN, i direkta kostnader. Överhuvudtaget är Danmarkssatsningen så fåfäng, att en revisor borde se över hela projektet.

    Så bästa Catharina.
    Vill du konsultera någon som begriper något om järnväg, organisation, trafikens inneboende principer, internkritikens nödvändighet för ett företags utveckling och som befinner sig på en nivå där ingen utgör ett hot, så vänd dig istället till mig.

  • SJAB 09.04.2012 31 Comments

    Restidsgarantin som infördes av Jan Forsberg saknar kopplingar till ansvaret för förseningen. Ett havererat godståg kan stanna ett X2000 och en nedriven kontaktledning på X2000 kan stoppa ett lokaltåg etc. Det var naturligtvis inget problem att lägga ansvar på SJ totalt sett, när hela ansvaret vilade på SJ, inklusive godståg och Banverk. Idag kan ansvaret härledas till en verkstad, eller ett eftersatt underhåll från trafikverket. Det kan bero på att SJAB urholkar utbildningar för personalen så att man inte längre klarar ens de enklaste fel, eller den kan bero på att värmeanläggningen för växlar inte fungerar.

    Detta vet alla i den operativa organisationen, ändå sitter den fullständigt inkompetenta och huvudlösa SJAB-ledningen och inför en resegaranti utifrån en tidsfaktor.

    Problemet med den avskedade VD:n Jan Forsberg, var att han aldrig begrep att sköta företaget ens på företagsekonomiska grunder. Det räckte alltså inte med att inleda demonteringen av järnvägen med det trafikpolitiska beslutet om uppdelning och marknad, SJ fick en utomordentligt värdelös person att leda företaget, intill historielöshet, tystnad, lojalitet, timanställningar, förenklingar, eftersatt underhåll, försämrade utbildningar OCH en restidsgaranti som hade gjort SMHI ansvariga för om det regnade. Det är så obeskrivligt obegåvat och talanglöst och vittnar så mycket om en stendöd organisation som inte kunde nå Jan Forsberg med denna den absolut enklaste av sanningar.
    Det BORDE slå tillbaka på både revisorer och SJABs styrelse och i synnerhet de två sovande fackliga representanterna, inklusive naturligtvis Ulf Adelsohn.

  • Lönebildning/resursfördelning.
    Som ett svar till Gudrun Schyman apropå fokuseringen av kvinnolöner. I perspektivet kan jag tycka att Feministiskt Initiativs existens är beroende av låga kvinnolöner.  Behöver Gudrun frågan bättre än vad frågan behöver Gudrun. Var 100 000:- uppbrunna pengar på Gotland ett inlägg i kvinnofrågan, ett hån mot den underbetalda läraren, eller bara en marknadsföring av Gudrun Schyman? Vad kommer vi att minnas när historien skrivs?

    Naturligtvis är kvinnans roll speciell, allt ifrån att Malin Bayard tappar sin ranking i hästhoppning vid graviditet, till låga löner i kvinnodominerade yrken, till att hon ställs utanför pensionssystemet. Men det känns lite som att jämställdhetsproblematiken tagits över av hen- och snippafeminismen. (Här har man valt att ta mannens snopp som utgångsläge. Man kunde ju löpt linan ut och tagit kvinnans könsorgan som utgångsläge och kallat mannens för ”fot”). Dagens feminism kan kännas som ett sidospår och när Lars Ohly tar bröstmjölkspumpen som exempel på hur han löst ”jämställdheten, då brister nog det mesta.
    Som en inledning vill jag damma av en gammal bortglömd klassiker, som ganska väl formulerar problematiken, men därefter vill jag belysa andra ”orättvisor” som en följd av det nyliberala marknadsfiaskot.
    Louise
    Exploatering av människan utifrån ett fackligt perspektiv, innehåller två och endast två faktorer, vilket är de samma frågor som är de enda fackliga frågorna. TID och PENGAR. Allt som fackföreningen sysslar med, som ligger utanför dessa två storheter är bara ett sätt att undkomma sitt fackliga ansvar. Att sitta på parkettplats och gnälla om ”låga kvinnolöner” är bara genant. Det fackliga verktyget heter strejk. Men gnället gör sig bra i paneldebatter och lönerna för ombudsmän/politiker för att bedriva indignation, är rejält tilltaget.

    Några infallsvinklar.

    Trovärdigheten.
    Jag tillskrev redaktionen på Aftonbladet om kvinnliga lokförarlöner. Yrket var nyintroducerat för kvinnor vid tillfället och då alla fanns i en lönestege så gav statistiken naturligtvis ett lägre utfall för kvinnorna. Detta intresserade inte redaktionen som fortsatte påstå att kvinnliga lokförare tjänade mindre än manliga. (Det var alltså nya lokförare som tjänade mindre än gamla.)

    Däremot dök det upp bolag, där lokförare på dessa tjänade flera tusen mer än mig, trots att jag varit på SJ i 25 år och var utbildad på 25 fordon. En kvinnlig lokförare med endast ett fordon och 3 år i tjänst kunde tjäna 2-3000:- mer än mig.
    Lönediskrimineringen är direkt riktad mot personalen som stannade kvar på SJAB/Green Cargo och har ingenting med man/kvinna att göra.

    Lite mer.

    När jag började på SJ, tjänade en lokförare obetydligt mer än en städare och räknat i bortavarotid tjänade lokföraren mindre. Detta var inget problem för mig eller kollektivet. Det var absolut inga problem att alla hade det bra. Så kom SJ på att städningen skulle läggas ut på entreprenad, man sa upp personal som erbjöds jobb i det nya bolaget, med samma lön men med större ytor. Staten tjänade miljoner för att arbetslivet förlängdes med 5 år och man förlorade 1,4 miljoner i statlig avtalspension. En städare intervjuad i LOs tidning var 58 år och hade jobbat i 40 år. Han hade så smått börjat förbereda sin pension, när han fick 5 år längre arbetsliv. ”Det kan inte fan ha folk att sluta vid 60” sa SEKOs ombudsman K-G Mattsson, som själv gick vid…60. PROs Curt Persson som sålde avtalet som dåvarande SF-ordförande, gick vid 57. Av rättviseskäl.

    Nu har den anlitade städfirman gått i konkurs och SJABs eminente personalchef Peter Blomqvistförklarar att SJAB inte tänket följa LAS 6 B, utan man väljer ny personal.
    Problemet har inte med man/kvinna att göra, utan en kriminell företagsledning. Alltmer av besluten flyttas in i Arbetsdomstolen och i SJABs fall, skulle man kunna ha en filial fast stationerad på huvudkontoret.

    Bonuslöner
    Åker man längst upp och talar med professorn på Handelshögskolan, så berättar han att all forskning berättar att bonuslön och framgångsrika företag saknar samband, det är snarare kontraproduktivt och kan vara riskfyllt på lång sikt. Åker man sen ner till eleverna i skolans källare, där fiket ligger, så är alla övertygade om hur förträffligt det är med bonuslöner.

    Sen sitter fackföreningar och AP-fonder och röstar igenom bonusprogram på årsmötena. Bonusprogram som bl a finansieras med de framtida pensionerna,
    Detta har inte med man/kvinna att göra. Detta handlar om en fullständigt skruvad självbild, för överklassens del formad på Lundsbergs. ((Det är t o m så sjukt att ”Blondinbella” ”vill ha” 100 miljoner som han kan ha som riskkapitalist. (Blondinbella är kvinna)).

    Löneskillnader beroende av närheten till makten.

    Lönen för ekonomer, de som finns nära de finansiella flödena är extremt höga. Skillnaden mellan sjuksköterska och ekonom,  är 20-24 000:- för sjuksköterskan och 24-32 000:-  för ekonomen. Marknaden förklarar en del, lojaliteten och närheten till makten, en del av skillnaderna.
    Detta har inte med man/kvinna att göra. Detta har med makt och lojalitet att göra. Annika Falkengren (kvinna) lyfte 20 miljoner 2009,  dubbelt så mycket som Nordeas Christian Clausen. Å andra sidan lyfter han 100 miljoner som 60-åring, apropå arbetslinjen och 75 års pensionsålder. Lärlingen Annie Lööf (kvinna) tjänar 150 000:- i månaden, vill sänka ungdomslönerna och deklarerar glatt apropå sin egen lön att ”Centern har inget emot karriärlöner”.

    Detta har inte med man/kvinna att göra, utan med en fullständigt sinnessjuk självbild och tro på värdet av sin förmåga. Att betala 150 000:- i månaden för en politisk lärling…ja.

    Att tillföra värde.
    Ser vi sen till vad den enskilde tillför i värde, så finns många att ifrågasätta. Det är väldigt lätt att luta sig mot ett avtal med styrelsen eller helt enkelt ”marknaden”, men tillför man verkligen det värde som står på lappen? Och om man nu mot förmodan skulle göra det, är det rimligt att dessa pengar fortsätter att låta mina barn arbeta för de rikas barn, som definitivt inte har med det tillförda värdet att göra. Kommer framtida generationer att acceptera den ständigt växande massa som förväntar sig bli försörjd? Nej, det gör man inte. Utöver de får vi en ledarskapsdegenerering i ”arvsmassan”, samtidigt som de verkliga ledarna bygger subkulturer, för att äga samma nivå genom kriminalitet, eller att vi får politisk extremism (vilket redan är här).

    Kungahuset och ”lönen”.

    Ser vi kungahusets främsta värdegrund, så är det ”rätten att leva på andra”, som den yttersta dygden, vilket också är det värde som skyddas av kretsen.
    Detta har inte med man/kvinna att göra.

    Andra sätt att skaffa ett större utrymme för privat konsumtion.
    Andra sätt att berika sig är genom medveten, offensiv och cynisk planering, köpa upp svensk välfärd, missbruka alla kryphål och lyfta miljarder ut ur landet. Här är Peder Pråhl ett föredöme.

    Ägandeklassen
    Vi har en bostadsmarknad, där man betalar för bristen. Vi får inte fler bostäder, vi definierar bara om vem som ska få bo och hur tilldelningen ska ske. Det som en arbetare inte kan tjäna ihop under en livstid, tjänar Sofia Arkelsten på två månader. Är detta ett rimligt förhållande? Är ägarklassens excesser något vi andra vill betala för? Är den största frågan verkligen att även kvinnor ska kunna tjäna dessa pengar? (I så fall är jämställdheten uppnådd inom ägarklassen). Arkelsten tillför absolut ingenting av värde, istället bedriver hon häckel mot socialdemokraterna om underfinansierad budget, med utgångsläge från en sekreterarpost i Moderaterna!? Hur stor är DEN frågan om rik/fattig och om att aldrig ha en chans att ta sig in på bostadsmarknaden? Vilken betydelse har DEN frågan för segregation, utanförskap och kriminalisering?

    Detta var en snabbgenomgång på olika sätt att skaffa inkomster för privat konsumtion. Den mesta kriminaliteten är inom ramen för regelverkan och bara det faktum att börsen tillåter datamaskiner att stå som privatfogdar och suga näring är själva investeringarna, visar på synnerliga brister i Sveriges och Europas ledarskap. Man påstår t o m att de enskilda medborgarna i länderna har skulder, samtidigt som t ex de som förskingrade Islands kassa, lever i störst välmåga i Norge, helt utan ansvar och med bibehållen standard (enligt privat källa).

    Jag vill med dessa enkla punkter sätta kvinnolönerna i ett perspektiv och 145 000:- i månaden för både Juholt och Mona Sahlin, känns inte motsvara det värde man tillför systemet. Och det är viktigt att detta överensstämmer om vi ska kunna behålla respekten för systemet, undvika inflation och ge våra ungar framtidstro.

    Därför är det också viktigt att förhålla sig till helheten, när man ska värdera olika personers eller gruppers uttag till privat konsumtion.

    Slutligen. Björn Rosengren har en förmögenhet överstigande 100 miljoner kronor. Vilka värden har han tillfört som motsvarar dessa miljoner? Privatiseringen av SJ? Utförsäljningen av Televerket? Vad?

    Björn Rosengren är man.

    Och om nu hans barn ärver dessa 100 miljoner, ska dom då kunna kräva att mina barn arbetar åt hans barn, utan att dessa tillför motsvarande värde? (Eller kommer Reinfeldts arbetslinje även att gälla dessa barn?)
    Och hur många är det i denna situation, som förväntar sig bli underhållna?
    Och hur kommer galärslavarna att reagera på att sonen tar på sig kaptensmössan, framförallt när man vet att den främste sjöman sitter fastkedjad vid ådrorna och har väldigt små möjligheter att ens nå upp på däck?

  • @gudschy @M_Wetterstrand @MSahlin Tre tanter som nischat in ett PK-ämne och puttrar runt och mottager jubel, en livsstil. Men resten då?

    @alfverner Vill du byta? Låter som du tycker det verkar bekvämt och oförtjänt. Vad tror du vi gjort för att komma hit? Latat oss?

    Bakgrund
    Kampen om parkettplatserna efter avslutad politisk karriär är hård. Från en aktiv politisk karriär återvänder man till det civila samhällets marknadsplats. T ex var Björn Rosengrens privatisering av vårt gemensamägda Televerket knappt genomfört förrän han tog plats i ett lukrativt avtal med Kinnevik. Han är efter den politiska karriären god för över 100 miljoner och var den som tillsamman med Göran Persson tvättade bort socialdemokratins ideologiska botten och förvandlade partiet till ett rent maktparti.
    Mona Sahlins betydelse för hur dagens samhälle ser ut är betydande. Hon har en lång politisk ickekarriär bakom sig, där hon i första hand borde ihågkommas som den som var helt emot sitt eget beslut att balansera ett rödgrönt alternativ hon inte själv trodde på. Hennes eventuella ideologiska insikt har aldrig fått inkräkta på hennes roll och karriär i partiet. Inte ens den mest plumpa och förnedrande kommentaren från Göran Persson 1997 rubbade hennes karriärambitioner. Hon är politiskt död och har absolut ingenting att tillföra, mer än som ”kändis” och bidrar därför starkt till politikerföraktet.
    Maria Wetterstrand kompetent, vältalig och tillhörande miljörörelsen, med vägrar se girigheten som motor i miljöförstöringen. Borde arbetat som miljöminister åt Jonas Sjöstedt, liksom Gudrun Schyman borde haft hand om jämställdhetsfrågor inom Vänstern.
    Det som händer när dessa tre uppträder som tillsammans som politiska kändisar är att politiken förvandlas till gyckelspel. Att till intet förpliktigande stå i medelklassen och sparka in öppna dörrar till en kopp kaffe och en muffins skadar allvarligt förtroendet för hela den politiska processen. Politik har blivit en karriär, vilket blir det förhärskande budskapet. ”Var det detta som blev resultatet?” Allt medan segregation, nyliberalismens kriminalitet inom och utanför systemet tar livet av landet och världen, så reser politiker som ansvarat för utveckling, runt som ett resande teatersällskap och talar jämställdhet.
    Nu till Marias frågor:
    1.
    Vill du byta?
    Mitt politiska offer är att 2009 försöka bringa ordning på SJAB, Detta ledde till avsked och jag deklarerade för 750:- som årsinkomst i årets deklaration. Det jag berättade är idag, 3 år senare, ett fullbordat faktum och Jan Forsberg kastas ut med miljonersättningar. Det jag gjorde krävde ett personligt offer, där hamnar aldrig ni. Samtidigt ser jag rättsstaten som helt upplöst. Det fanns inget demokratiskt utrymme att kritisera SJAB och 6 helidioter inklusive advokaten i AD, fattade aldrig vad frågorna handlade om. I det fallet ser jag ingen skillnad på Nordafrika och Sverige.
    Nej, jag vill inte byta. Däremot skulle jag kunna ta ett politiskt ansvar mot de statsbärande partiernas pragmatism och sätta ideologin på dagordningen. Jag skulle gå mot ”att vara för kärnkraften när den fungerar och emot den vid härdsmälta”, som exempel på socialdemokratins populism.
    2.
    Låter som du tycker det verkar bekvämt och oförtjänt?
    När det gäller Mona Sahlin, så tror jag att lösningen på allt är att ge alla 145 000:- i månaden. Hon har absolut ingenting att tillföra och är än mindre förtjänt av någon uppmärksamhet.
    Maria Wetterstrand, tja, förtjänt? Att efter ett redan lukrativt politiskt uppdrag, inkl. lön och uppmärksamhet…Frågan ligger inte där. Det handlar om att mobilisera all kompetens som är nödvändig på de ödesfrågor vi står inför. Du ska inte fjolla runt i medelklassen och dricka kändishonung. Du ska stå med uppkavlade ärmar och bidra till jordens överlevnad.
    Gudrun Schyman. Det är ren skandal. Gudrun har i grunden den ideologiska insikten. Detta är ett medelklassprojekt, en utskuren del av ett större sammanhang, någon slags revansch som bara matar hennes exhibitionism. Exhibitionismen är ok som personlighetsdrag, men hon borde kunna klara av den genom att lyfta de ideologiska frågorna. Hon vet mycket väl att Jonas Sjöstedt är en av våra mest kompletta politiker någonsin och borde ansluta sig. Men precis som all annan prestige, så drabbar den vänstern. Det gör hopplösheten desto större.
    3.
    Vad tror du vi gjort för att komma hit?
    Mona Sahlin – Ingenting. Tvärtom har hon störst ansvar för partiets ideologiska förfall och att Sverige befinner sig i ett katastrofläge.
    Maria Wetterstrand – Lyft miljöfrågorna, även om lösningarna är marknadsbaserade.
    Gudrun Schyman – En sällsynt begåvad personlig marknadsföring, från profilax, till debatt.
    4.
    Latat oss?
    Ni är inte på något sätt mer eller mindre belastade än någon annan. Ni har fått ett medialt genomslag och utnyttjar kändisskapets möjlighet att mata era självbilder. Jag är inte imponerad av efterpolitiker som slår in öppna dörrar, samtidigt som styrelserummens tunga ekdörrar stängs, förseglas och bygger furstendömen slasch avdemokratiserar Sverige och Europa med hjälp av en politisk ledning som inte förstår att man driver in oss i 1920-talets Tyskland.
    ____
    Så när ni fortsätter att samla trogna inne i stugvärmen, så sitter jag som uppmärksammade SJABs förfall redan för tre år sen, på en parkbänk och försöker räkna ut hur många 100 miljoner SJAB och Sverige hade tjänat på att ta mina informationer på allvar. Min nya publik är duvorna i stadsparken medan Jan Forsberg fortsätter att erbjuda sina tjänster som järnvägskonsult. Jag tror samhället hade tjänat mycket på att låta oss byta plats.
    Vi får väl se om nästa VD för SJAB blir en kvinna. Det finns väl alltid en och annan Margret Thatcher som är beredd att förbättra jämställdhetsstatistiken. Ja, herregud.
  • 1991 skrevs pensionsavtalet för statlig anställda om. Efter en omröstning bland SEKO:s medlemmar (SF) genomförd av nuvarande PRO-ordföranden Curt Persson skrevs pensionsåldern om till 65 mot att man skulle ”få lite guldkant på tillvaron”. Minoriteten med 60 år förlorade, dock skapades det övergångsregler och dessutom en undantagsregel för just lokförare i det statliga avtalet.
    Villkoren för att få pensionen var tre:
    1. Att man fyllt 60 år
    2. Att man var statligt anställd
    3. Sammanhängande statlig tjänst.

    DSB First i Väst vann upphandlingen av Västtrafik på ett underbud, så lågt att SJAB inte ens la sitt bud. Personalen hängde med över enligt LAS 6B, vilket innebär att alla avtal bibehålls, utom pensionsavtalet. I dessa arbetslöshetstider är valet enkelt. Personalen följer med över, man byter uniform och utför samma arbetsuppgifter som man alltid gjort, även om det kostar 1,5 miljon i förlorade pensionspengar och 5 års längre arbetsliv.

    Nu har DSB First i Väst gått i konkurs och SJ ”tar över”.

    Samma folk ska byta tillbaka uniform, för att sen utföra samma arbetsuppgifter som man alltid gjort, dock med skillnaden att man förlorat pensionsavtalet. (Samtidigt läser vi om svineriet i SJABs ledning och hur maktens äckel slänger miljonerna runt sig i det eviga brödraskapet. Jan Forsberg, enligt min mening den sämste chefen för SJ på 30 år, lyfter inte bara ersättningar för att han slaktat företaget, han får dessutom ersättningar som strider mot reglerna.)

    Personal som nu återvänder till sin gamla arbetsgivare gör det alltså med brutet pensionsavtal. Samtidigt kommer nya reduceringar i ”rosa kuvertet”. Guldkanten blir inte sådär jätteguldig och dessutom kommer arbetarledaren Fredrik Reinfeldt och förklarar nödvändigheten av att arbeta till 75. Diskussionerna om guldkanten, som 1989 drevs av PRO:s nuvarande guldkalv Curt Persson, visar sig alltså inte längre stämma (vilket vi visste som tog striden redan då). Efter att ha skapat ett avtal som nu levererar alltfler fattigpensionärer, så har Curt Persson nu den goda smaken att företräda även dessa. Samtidigt gick han själv i pension vid 57 års ålder. Av rättviseskäl. Att bara höra honom uttala sig i pensionsfrågor får huden att lossna. Om någon undrar var den enskilde pensionärens guldkant blev av så finns svaret här.

    Nåväl. Makten tar för sig ohämmat och utan någon som helst koppling till prestation eller att man lämnat något av värde efter sig, samtidigt som de värdeproducerande medarbetarna som transporterar människor i Västtrafiken tvingas skänka bort sitt pensionsavtal.

    Vi kan ju komma ihåg det också att det ju var den f d TCO-ordföranden Björn Rosengren som efter påtryckningar från SEKO bolagiserade SJ och som tillsatte Jan Forsberg. Därefter startade Björn Rosengren Aktiv Arbetsmedicin, där Ulf Adelsohn var styrelsemedlem, samtidigt som han var ordförande för SJAB. Björn Rosengren, som bl a startade destruktionen av järnvägen i Sverige är idag god för över 100 miljoner. (För vad undrar jag??)

    Så makten tar för sig utan någon som helst koppling till prestation, samtidigt som järnvägsarbetarna i Västtrafiken skänker bort 5 år av sitt liv och 1,5 miljoner.

    Nåväl. Omoralen är tydlig, liksom de ekonomiska övergreppen, både från politik, fackförening och företag.

    Efter många år av försök till mobilisering halvslöade jag framför datorn och googlade ”Hitler och fackföreningen”. Och döm om min förvåning:

    Mein Kampf om fackföreningsfrågan.

    En arbetare i ett företag kunde enligt den allmänna åsikten absolut inte existera utan att vara medlem av en fackförening. Det var inte bara det, att hans yrkesförhållanden därigenom reglerades, utan hela hans ställning inom företaget hängde på medlemskap i fackföreningen. Denna hade genomkämpat kampen om avlöningen och slutit de avtal, som säkrade arbetaren en bestämd inkomst. Utan tvivel komma resultaten av dessa strider alla företagets arbetare till godo, och särskilt för en ärlig människa måste det medföra samvetskonflikter att hålla till godo med den avlöning, fackföreningarna kämpat sig till, men själv draga sig undan kampen.

    Det var svårt att komma till tals med vanliga borgerliga företagare om hithörande problem. De hade ingen förståelse för frågans vare sig ekonomiska eller moraliska sida. Dessutom tala ju deras egna förment ekonomiska intressen emot varje organisation av arbetarna, varför de flesta redan av detta skäl ha svårt att bilda sig ett opartiskt omdöme. Det

    241

    blir alltså i detta fall, som så ofta annars, nödvändigt att vända sig till utomstående, som ej falla för frestelsen att inte se skogen för bara träd. Med litet god vilja komma dessa att lättare få förståelse för en angelägenhet, som, hur man vänder sig, hör till de viktigaste för närvarande och i framtiden.

    Redan i första bandet har jag yttrat mig om fackföreningarnas väsen, ändamål och nödvändighet. Jag har där intagit den ståndpunkten, att så länge inte vare sig genom statliga åtgärder (som dock för det mesta äro ofruktbara) eller att en allmän nyorientering inträder i arbetsgivarnas hållning geni emot arbetarna, så återstår för dessa ingenting annat än att, med åberopande av sin rätt som likvärdiga kontrahenter inom näringslivet, själva bevaka sina intressen. Jag betonade vidare, att en sådan intressekamp vore helt i folkgemenskapens anda, om därigenom sociala orättvisor förebyggdes, vilka annars i framtiden måste skada hela folkgemenskapen. Vidare förklarade jag detta var nödvändigt, så länge det bland företagarna finns sådana, som innerst inne sakna känsla för såväl sociala plikter som enklaste, mänskliga rättigheter. Och därav drog jag den slutsatsen, att när ett sådant självförsvar nu en gång tycks vara nödvändigt, så kan det ske blott genom ett samarbete mellan arbetstagarna på fackföreningarnas grund.” -slut citat.

    Hitlers skrivning om den obligatoriska nödvändigheten att vara ansluten till en fackförening, föraktet mot arbetare som undandra sig kampen och att det bland företagarna finns sådana. som innerst inne sakna känsla för såväl sociala plikter som de enklaste mänskliga rättigheter, beskriver förkrigstyskland 1920 och Sverige på 2000-talet. Och medan makten bär bort guldet, ”undandra” sig arbetarna den kamp som är nödvändig för att försvara sina intressen. Deras pensionspengar dyker upp som lyxbåtar någon annanstans på jordklotet.

    Idag funderar jag över om jag inte skulle gjort en ”Björn Rosengrenare” istället, men kommer snabbt på att jag fattas cynismen.

    Att pensionsfrågan var ett huvudnummer kan studeras i denna länk, sid 4.

  • DN skriver i dagens ledare om ”klasskamp”.  Man vill leda i bevis att regeringens svältpolitik mot arbetslösa och sjuka skulle vara ett sätt att motverka klassamhället. I själva verket är svälten det yttersta politiska nederlaget för hela samhället som får enorma konsekvenser både vad gäller rekryteringen till de viktigaste samhällsfunktionerna och naturligtvis kriminalitetens utveckling. Att svälta ihjäl människor ingår istället som själva grundbulten i klassamhället och ger en försmak av de politiska strömningar som fanns i 1920-talets Tyskland, med få extremt rika, arvtagarnas stagnation och massarbetslöshet. Alliansen bjuder in extremismen och när alla som borde stått upp för solidariteten medan vi har en chans att hantera frågan, istället sitter och hänger i sin egen trädgård, så ser framtiden mörk ut. Segregationen och de sociala spänningarna är en apterad bomb av religiös fundamentalism, Mein Kampf eller Das Kapital och mot detta står ett politiskt etablissemang utan ideologisk intelligens. Det är helt enkelt nödvändigt med en ekonomikurs för landets befolkning, konungahuset, riksdagens ledamöter och inte minst de ekonomer som lämnar handelshögskolorna med ambitionen att man ska bygga upp 100 miljoner i kapital och bli riskkapitalist.

    Jag vill påminna gossen Anders Borg och hans svans, att det är efterfrågan och inte omfördelning av resurser som styr produktion och arbete. Det är tvärtom så att om man gör den fattige fattigare, så driver man arbetslöshetsspiralen. Den övergödde betalar av på lånen och den fattige som behöver konsumera, dör av svält. Så mycket av svensk ekonomi är nu förstörd att det är helt nödvändigt med ett nyval igår, om detta ska kunna räddas.

    Kursen blir i form av uppslagsbok och kommer att fyllas på efterhand. Det går även att twittra frågor till @alfverner

    Arv
    Arv är två saker där samhällsintresset står emot individintresset. Arvet är den pågående och rika generationens önskemål om att barnen ska få ärva rätten att leva fortsätta ett bekymmersfritt liv. Samtidigt är det den fattiges hopplöshet och ett enormt resursslöseri av talangfulla medborgare.

    Arvets segregation drabbar alla, från arvtagarna själva som kräver poliser och skyddat boende för att försvara sina privilegier till de begåvade, men chanslösa, som väljer kriminalitet och politisk extremism för de talanger som inte får chansen att utvecklas inom ramen för samhällets strukturer. Arvet undergräver hela samhällsbygget och är alltid det som leder till civilisationernas undergång.
    Arvet lakar ur samhället på ett par generationer och mängden individer som lever på andra utan att tillföra samhällsnytta, blir per automatik samhällets undergång. Därför ar beskattningen av arv en ren överlevnadsfråga för varje samhälle som vill överleva.

    Arbetslinjen
    Arbetslinjen avser ”arbetare”, att skilja från arvtagare och högavlönande, som kan dra sig tillbaka och mer har sitt jobb som hobby och grund för självförverkligande. T ex omfattar inte ”arbetslinjen” den hårt belastade f d hallåan och moderate riksdagsmannen Henrik S Järrel, som däremot är starkt för arbetslinjen.
    Det är oerhört intressant hur svält som fenomen har dammats av och upphöjts till politiskt verktyg ”för jobben”. Bortsett från att svält aldrig skapar nya jobb, eftersom nya jobb handlar om efterfråga och inte svält, så har det stöd av en jobbskatteavdragsmedelklass, som fått för sig att folk inte vill arbeta för att man ”är lata”. Detta tycker man fram till man får en egen plats i kön till soppköken. Och det är det som händer nu och ger Löfven hans siffror.

    Arbetarparti
    Ett parti som försvarar arbetarnas intresse genom en bas i riksdagen. Arbetarpartiet utvecklade också en idé om att behålla makt genom institutioner utanför riksdagen, om man mot förmodan skulle vinna valet. T ex Folksam, Konsum, ABF, HSB

    Arbetsparti
    (Tänk vilken stor skillnad det är på en liten språklig, ”-ar” och ett ”-s”)
    Ett parti som driver arbetsgivarnas krav på billig arbetskraft och som fokuserar varje frisk del som kan arbeta hos en tydligt definierad skiljelinje mellan arbetarklass och ägarklass. Man ser inte att hela individen är full av cancer, utan man ser hans hand som kan arbeta och motiverar detta med inkludering, att känna sig behövd. Arbetspartiet behåller makten genom alla bolag och finansiella institutioner. I själva verket vill man flytta all demokrati över till de privata styrelserummen.
    Arbetspartiet saluför sig som arbetarparti (se ovan) och har länge lyckats upprätthålla den idén genom att muta medelklassen med jobbskatteavdrag.  Det socialdemokratiska arbetarpartiet drev länge det svenska arbetarpartiet men har grisfest på djurfarmen. Det enda arbetarpartiet som finns idag i svensk riksdag är Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt.

    Arbetsmarknad.

    Arbetsmarknad är tänkt ska lösas på samma sätt som vilken marknad som helst. Finns ett underskott höjs lönen, tills underskottet försvinner. Så är det inte alls. Detta är bara teorier (Se Löneskillnader längre ner).
    Sålunda fattas det inte sjuksköterskor, utan sjuksköterskelöner. Det fattas inga behöriga lärrare, utan lärarlöner etc.

    Bostadsmarknad.
    En bostadsmarknad är en icke planstyrd fördelning av bostäder. Från att fördela hyresrätter genom bostadskö, där alla har tillträde, så omvandlas hyresrätterna till bostadsrätter och blir en angelägenhet för de som kan betala. En hel samhällsklass ställs utanför ens möjligheten, om man inte kriminaliserar sina intäkter och sen omvandlar resultatet av sin kriminalitet till fast egendom.
    I en bostadsmarknad har man lämnar det nominella värdet och betalar för bristen på bostadsmarknaden och för sin tro att någon annan är beredd att betala lika mycket eller mer för lägenheten.
    Den som köper lägenheten betalar de facto säljarens framtida konsumtion. I det perspektivet blir pensionerna ointressanta, när man säljer den bostadsrätt man köpte för 20 000:- för 30 år sen får 6 miljoner idag. Detta också vad som sker när den bostadsägande 40-talistgenerationen växlar in sitt boende och köper husbilar. En konsumtion som betalas av den nye lägenhetsägaren. Bostadsmarknaden är extremt inflationsdrivande eftersom de som säljer lägenheterna inte har tillfört det värde man tar ut, samtidigt som man försätter den nye ägaren i ett livslångt slaveri för att finansiera sin konsumtion. Systemet innehåller i sig en apterad politisk bomb och den verkliga krisen kommer när priserna faller. Skulle det dessutom uppkomma en försäljning till starkt reducerat underpris, samtidigt som ägarna t ex skiljer sig, så blir skulden för den gamle ägarens konsumtion än mer provocerande.

    Andra sätt att fördela bostäder är genom kommunal kö, svarta pengar eller att man helt enkelt bara tar över lägenheten och slår ihjäl den som bor där, lite drastiskt uttryckt. Det sistnämnda var vanligt under Hitlertyskland, men förekommer alltid vid etnisk rensning. Min poäng är att det finns många olika sätt att fördela bostäder/resurser och att inbilla sig att en ny framväxande generation medborgare skulle finna sig i att stå utan bostad utan att reagera synes naivt att tro. I en förlängning kan man tänka sig hela folkvandringar, där landets ledare helt enkelt bara säger: Gå, ta det som kommer i er väg, gammal pedagogik från bl a Karl XII, men absolut inget nytt i historien.

    Studentrum.
    Det som planekonomerna visste genom demografisk kontroll och framtidshållning, ska nu istället regleras av ”marknaden”. Det innebär att den politiska nivån lägger ansvaret på ”marknaden” för att det inte finns studentbostäder. Det innebär att istället för studentrum, så får den studerande hyra en soffa i en lägenhet och ta sig fram via 3:e handkontrakt o s v. ”Marknaden” reagerar på kort sikt och byggbolagen ser ingen attraktion i att bygga billiga studentrum. Bostadsbristen är en direkt följd av en icke fungerande marknad.

    Bostadsrätt.
    Bostadsrätten är bara ett annat system för fördelning av bostäder. Lägenheter som tidigare fördelades via bostadskön, fördelas istället med hjälp av kapital. Det stora vinnarna är som vanligt 40-talisterna som kan komplettera en fullmatad Atp-pension med att sälja sin lägenhet några miljoner dyrare. Systemet är kraftigt inflationsdrivande och måste hållas under armarna med politiska beslut, t ex jobbskatteavdrag. Skattebetalarna måste mata det finansiella systemet bl a genom att hålla bostadspriserna på en hög nivå. Skulle man inte ´klara det så faller systemet och många hamnar i ohanterbara skulder.  De skattemedel som skulle gått till den generella välfärden går istället till att försvara den finansiella sektorn. 700 miljarder Euro avsätts som brandvägg till den finansiella sektorn, men hur stor är brandväggen inom t ex sjukvården?

    Ekonomisk kris.
    Ekonomisk kris kallas det när investerarna inte får tillräcklig utdelning på insatt kapital. Alla politiska beslut vänder alltid inom aktiemarknaden för att fråga om det var bra eller dåligt, d v s om investerarna tyckte att beslutet var tillräckligt gynnsamt. Detta innebär att makten flyttas från röstsedeln, det vi kallar parlamentarisk demokrati, till miljonärerna och oligarker och riskkapitalister. Överflyttningen av makt från folket till ägarklassen skiljer sig i grunden inte från det som händer Nordafrika och som kallas ”Den Nordafrikanska våren”. ”Skulden” i t ex Grekland tillhör inte det grekiska folket utan ägarklassen. Däremot är medicinen mot den ekonomiska krisen att tvinga grekerna att sälja ut sitt land till samma riskkapitalister som orsakade den. EU ställer upp som verktyg och bereder väg det evigt hungriga riskkapitalet på det grekiska folkets bekostnad. Sverige skickar in pengar i systemet som ska föda investerarna, samtidigt som arbetarnas villkor i Grekland skickar landet tillbaka till medeltiden. Denna lösning öppnar upp för ”den Europeiska våren”.
    Den enda INOM-parlamentariska lösningen som erbjuds kommer från Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Mycket tyder dock på att det är för sent och att den ”Europeiska våren” får en fortsättning i våldsamma drabbningar mellan ägarklassen och de medellösa.

    Entreprenör
    En som drivs av sin idé, sin ambition att skapa något som förbättrar livet för sig och sina medmänniskor och samtidigt försörjer sig på sin idé. Den grundläggande drivkraften är inte girigheten utan idén.  Jmfr. Idealist och Riskkapitalist.

    Idealist
    En som drivs av sin idé, sin ambition att skapa något som förbättrar livet för sig och sina medmänniskor men som har sin försörjning från annat håll. Idealisten och entreprenören har mer gemensamt än entreprenören och riskkapitalisten.

    Inflation.
    När ett uttaget värde inte motsvarar det insatta värdet.
    Exempel lägenhetsförsäljningar eller riskkapitalbolag, bonusar och aktieutdelningar.

    Varje prisökning som inte tillför att nytt värde är en inflation. Sverige har en enorm inflation på bostadsmarknaden, men den kompenseras av billig import, prissänkningar på andra områden. När denna import börjar höja priserna till nivåer som egentligen är svenska utifrån produktionskostnader, så kommer bostadsinflationen att lösas ut.
    Den ”ekonomiska krisen” i Europa är inte en ekonomisk kris, utan ett systemfel. Det som händer är att kapitalet inte får tillräcklig utdelning och därför inte vill investera i produktion. Man investerar därför istället i fasta tillgångar och fyller upp inflationsvärdet. Man investerar i inflation, t ex en lägenhet, t ex jordbruksmark. Jordbruksmarken kostar nu så mycket i Skåne att den är omöjlig att förränta.Investeringen är en investering i inflation vilket kan var betydligt mer lönsamt än investering i produktion. Hela Moderaternas politik med jobbskatteavdrag investeras i inflationen. Man ”betalar av sin huslån” – vilket inte tillför någonting mer håller igång bostadsbubblan. Hade man istället satsat på att investera bort fattigdomen, så hade investeringarna hamnat i produktion, vilket i sin tut genererat arbete. Moderaternas politik med jobbskatteavdrag är därför direkt kontraproduktiv och ökar arbetslösheten, skapar fattigdom och massarbetslöshet. (Å andra sidan kan man inte förvänta sig mer av komvuxekonomen Anders Borg).

    Jobbskatteavdrag
    Jobbskatteavdrag är en direkt inblandning i lönebildningen som tidigare varit en angelägenhet för arbetsmarknadens parter. Avdraget handlar uteslutande om att köpa röster ur medelklassen och att säkra lojaliteten och minska kritiken när regeringen lyfter över makten från det demokratiska beslutsrummet till de slutna styrelserummen och riskkapitalbolagen.
    Jobbskatteavdraget lanseras som en investering i fler jobb, ett incitament så att fler ska ”vilja arbeta”. Feltanken har nu avslöjat sig och regeringen ”har inte råd” – Har inte råd till vadå? Investera i ökat antal jobb som ett resultat av jobbskatteavdraget?
    Jobbskatteavdraget har i huvudsak gått till att betala av på den inflationsdrivande bostaden, d v s stärkt medelklassens privata rikedom. En satsning på de fattiga, hade däremot stimulerat konsumtionen,ökat efterfrågan och därmed behovet av arbetskraft.

    Kampen höger/vänster
    Högern avdemokratiserar landet och skapar förutsättningarna för rovdrift. Det som tidigare var pension till en löntagare är nu istället en lyxbåt till en kapitalist. Det som tidigare var offentligt ägande och förvaltning är nu privat ägande och slutna styrelserum.
    De industrialister som verkat i landet och som utvecklats i Saltsjöbadsandan i det som kallats blandekonomi, reduceras och ägandet är internationellt, oftast via finansbolag som aldrig känner själva verksamheten. Vad man däremot känner är skatteregler och det som tidigare var uppfinningar och industrimän är idag parasiter som genom sina förmögenheter sätter den politiska agendan. Folket står som tiggare och förväntas böja sig även om det går emot deras vilja. Detta går till en viss punkt, en punkt vi är mycket nära idag, sen löses problemet av Mao, Hitler eller någon annan städgubbe. Att vi i Sverige skulle vara försonade från den historiska cykeln kan vi glömma och samhället kommer inte att kunna bära den mängd psykopater som idag belastar systemet. Det Reinfeldt/Borg har gjort är en extrem omfördelning av resurser från fattig till rik. Detta i sin tur har segregerat samhället och sänkt konsumtionen för de fattigaste, vilket i sin tur minskar efterfrågan, vilket i sin tur skapar arbetslöshet. Regeringen har ännu inte fattat att det är efterfrågan och inte jobbskatteavdrag som skapar arbete. Tvärtom har svältpolitiken mot sjuka och arbetslösa satt igång en arbetslöshetsspiral.

    Vänstern privatiserar inte, utan tvärtom, reducerar marknadens inflytande, behåller gemensamt ägande och demokratisk insyn. Här finns inget motiv att ockra för att leda en verksamhet. Lönsamhet är inte kronor och ören, utan god miljö, inkluderande människor och ett samhälle i takt. Här är fördelningen ett mål i sig. Vänstern har också den paradoxen att politiken skapar den absolut bästa och viktigaste grunden för investeringar, social stabilitet genom rättvisa, solidaritet och delaktighet. Vänstern står för kommunal musikskola, maximiantal elever,  (Costa Rica har en lagstiftning som förbjuder mer än 16 barn i klassen) och att hela samhället utnyttjas som bas för landets nya ledande personer. De begåvningar och talanger som lever i segregationen och använder sina talanger till egna gäng och subkulturer, måste få chansen till positioner inom samhällets ramar.

    Löneskillnader beroende av närheten till makten.
    Lönen för ekonomer, de som finns nära de finansiella flödena är extremt höga. Skillnaden mellan sjuksköterska,  och ekonom,  är 20-24 000:- för sjuksköterskan och 24-32 000:-  för ekonomen. Marknaden förklarar en del, lojaliteten och närheten till makten, en del av skillnaderna.
    Detta har inte med man/kvinna att göra. Detta har med makt och lojalitet att göra. Annika Falkengren (kvinna) lyfte 20 miljoner 2009,  dubbelt så mycket som Nordeas Christian Clausen. Å andra sidan lyfter han 100 miljoner som 60-åring, apropå arbetslinjen och 75 års pensionsålder. Lärlingen Annie Lööf (kvinna) tjänar 150 000:- i månaden, vill sänka ungdomslönerna och deklarerar glatt apropå sin egen lön att ”Centern har inget emot karriärlöner”.

    Nyliberalism.
    Lightversionen av fascismen. Bygger på människors olika värde och rätten att leva på andra, d v s rätten att plocka mer värde ur systemet än man tillför. Nyliberalismen har bl a  tagit djupa kliv in i den socialdemokratiska rörelsen och i princip tagit livet av partiets ideologi. Parasiterna har i stort sett ätit upp moderväxten. Nyliberalismen formulerades i hela sin nakenhet av nationalekonomen Marian Radedskij i en intervju 1997. Alla politiker bör ha sett detta intellektuella och politiska moras och kurs mot 1920 talets Tyskland.

    Nyliberala partier är föregångaren till fascismen/nazismen. Politiken handlar om att avdemokratisera länderna och flytta demokratisk makt till privata styrelserum. Röstsedeln når inte längre besluten, yttrandefriheten inskränks av det enskilda bolaget och offentlighetsprincipen gäller inte. Partierna säljer helt enekelt ut landet och räknar med att ”marknaden” ska lösa allt från liggsår till bostäder. Därefter blir fokus att säkra vinstnivåerna för företagen, så att man tycker det är lönsamt att investera. Förslavningen av Grekland är vändpunkten för Europa. Ett helt lands medborgare vaknar plötsligt upp av att resten av Europa hävdar att ”den 12-årige Lirakis” har en skuld, samtidigt som den 12-årige Sven i Sverige lever i överflöd. Ingen av dem har gjort något som skiljer dem åt, med den en påstås ha en skuld. Tanken är så befängd att den borde vända som en spya tillbaka till verkligheten. Vi har helt enkelt ett systemfel och skulden tillhör naturligtvis alla dem som tar ut mer ur systemet än vad man tillför oavsett var på jorden man befinner sig. Allianspartierna är de priviligierades parti, var termometer på välbefinnandet finns på OMX-börsen. Man driver offensivt en linje som säkrar vinsten hos privata investerare och skulden på staten.

    Riskkapitalist.
    Den minst riskbenägne av alla i ett samhälle. En riskkapitalist saknar helt intresse för människorna och ett samhälles utveckling, utan drivs uteslutande av girighet. Förmögenheter byggs upp med avancerade staber av ekonomer och advokater, där man systematiskt går igenom alla marknadsförutsättningar innan man förhandlar med någon mer eller mindre amatörmässig politisk nivå. Riskkapitalets anställda/delägare har som uteslutande arbetsuppgift att tjäna så mycket pengar som möjligt till så liten risk som möjligt. Detta är proffs som hela tiden utvecklar sina färdigheter och som de demokratiskt förtroende valda aldrig har en chans att värja sig mot. En utförsäljning av t ex skola och sjukvård i Sverige är enkla offer för dessa horder av bedragare. Det är psykopaternas utrymme inom ramen för regelverken. Det är den ekonomiska krisens verkliga motorer och de som ytterst bär den skuld som nu belastar bl a EUs medborgare. Frågan är om det överhuvudtaget går att få ett långsiktigt ledarskikt som inte drabbas av sjuklig omnipotens, därför är det oerhört viktigt att ha ett demokratiskt system som omsätter psykopaterna, just det system som Alliansen nu avskaffar genom privatiseringarna och marknadsfundamentalismen. Riskkapitalismen finns även i den enskilde, som köper en insatslägenhet, där det handlar om spekulation om en prisuppgång.
    Hela ekonomin, inklusive Sverige, EU, USA anpassas till riskkapitalismen och varje politiskt beslut refererar alltid till reaktionerna ”från världens börser”. För att säkra riskkapitalismen fattar den politiska ledningen beslut om 700 miljarder euro i buffertfond för att täcka underskott. (Någon sådan fond har inte byggts upp för t ex svensk sjukvård eller skola). Riskkapitalismen är kapitalismens diktatur och tränger undan demokratin. Företrädare för riskkapitalisterna i Sverige är Moderaterna, som senast vill sänka deras marginalskatt. Ytterst är det en kamp mellan demokrati och diktatur och i slutänden av detta spel väntar revolter, inbördeskrig och krig.

    Privatisering
    Privatisering är helt enkelt samma sak som avdemokratisering, som direkt höjer kostnaden för konsumenten och segregerar samhället. Det skapar också förutsättningar för riskkapitalbolagen att tjäna miljarder utifrån organisationer som helt är uppbyggda på skrupelfri psykopati, som utan hänsyn till något annat än den egna vinsten parasiterar på verksamheterna. Fenomenet är starkt inflationsdrivande och den yttersta orsaken till EU:s ekonomiska kris. Den tragiska komedin är att de utvecklingsstörda ekonomerna lyckats kräva privatiseringar i Grekland mot stora lån, d v s man driver landet ännu djupare in i den ekonomiska och demokratiska krisen. En riskkapitalist är psykopat och saknar all koppling till moral, samhällsbygge etc. Hans enda ambition är att tjäna pengar på andras bekostnad. I den historiska cykeln har detta alltid efterföljts av en extrem reaktion och öppnat dörren för Hitler, Mao m fl. Anledningen till att reaktionerna låtit vänta på sig i Sverige, Europa, USA m fl är den materiella välfärden och en gynnad medelklass. Men hoten ökar i takt med att soppköken når medelklassen och i Grekland har extremismen redan börjat formulera sig. Det finns ingen skillnad mellan överklassens excesser i t ex Nordafrika och i Sverige. Det är samma sjuka hjärnor som tillskriver sig en betydelse man inte har och som missbrukar system och förtroende. Det enda som skiljer är den materiella nivån (som nu hastigt faller).

    Skuld
    Skuld hänger samman med begreppet inflation. Om t ex Sophia Arkelsten säljer en lägenhet efter två månader med 600 000:- i vinst, så har köparen lånat 600 000:-. Man kan då tro att skulden tillhör köparen. Systemet definierar det så. Men skulden är Sophia Arkelstens eftersom hon inte tillfört att värde motsvarande 600 000:-. Lägenhetsköparna lånar pengar för att finansiera Arkelstens privata konsumtion. Detta passerar oreflekterat tills lägenheten faller i pris och det kanske t o m tillstöter en skillsmässa. Lägenheten kanske säljs 600 000:- billigare och systemet ger det skilda paret var sina 300 000:- i skuld som man inte fått något för, medan Sophia Arkelsten lever gott på pengarna. Detta är det systemets avgörande fel och något som fortplantar sig ända till Greklands statsskuld. Pyromanerna, typ Sophia Arkelsten, tar uppdraget att släcka branden. Trots att grekerna som grupp inte har någon skuld alls, så tilldelar systemet dem en skuld och förväntar sig att man ska betala den skuld man inte har.

    Solidaritet.
    Solidariteten börjar på individnivå, att vara solidarisk mot sig själv. Solidariteten är alltid dubbel och växer i ömsesidigheten.
    Solidariteten första led är man/kvinna/barn/kamrat. Att hjälpas åt, att ställa upp för varandra.
    Solidariteten omfattar sen det lilla samhället, bygden och fortsätter till regionen, landet, kontinenten och världen.
    Solidaritet behöver inte ”tränas” den finns hos alla. Den enda frågan är hur många man vill att den ska omfatta.

    Den politiska parollen ”ökad jämlikhet” är en strävan att flytta solidariteten från den egna sfären ut i världen. Det är själva rörelsen mot Utopia som avgör ”Vänster” eller ”Höger” i politiken.
    Omvänt är den nyliberala politiken en strävan att flytta solidariteten från världsperspektivet tillbaka till individen. Både högerns och vänsterns slutmål är Utopia.

    Högerns solidaritet säkrar utbildning till de rikas barn. Högerns solidaritet säkrar  snabb och effektiv sjukvård till de rikas barn. Högerns solidaritet säkrar bostäder till de rikas barn. Solidariteten är stark, vänskapskorruptionen, nepotismen, nätverken…solidariteten är allestädes närvarande, MEN den omfattar bara den egna gruppen och syftar mot individperspektivet och kortsiktigt.

    Vänsterns solidaritet syftar bort från individen mot världen. Vänstern bryr sig om Apples produktion i Kina, barnarbete, förtryck, miljö etc. och syftar långsiktigt.

    En solidaritetshandling utifrån ett fackligt perspektiv i meningen att ”kvinnolönerna är lägre”, hade varit att männen avstod lön för jämställdheten och att man sen gjorde gemensam sak och lyfte hela kollektivet. En sådan åtgärd hade löst den ojämlika lönen över en natt, om det nu var ojämlikheten man var ute efter. Men detta kan bara var aktuellt om det finns en solidaritet inom kollektivet. Det fackföreningen gör nu är att använda jämlikhetsargumentet till att låta arbetsgivarna betala. Det har ingenting med solidaritet att göra.

    Utbildning.
    Samhällets skola speglar dess behov. Ett samhälle som drivs av ”ökad jämlikhet” värnar om alla människors rätt att utvecklas och förverkligas. Klasserna har maxgränser för antalet elever utifrån pedagogisk effektivitet (Costa Rica har en lagstiftning som förbjuder fler än 16 barn i en klass) och lärarna avlönas högt i sin egenskap av det framtida samhällets byggmästare.  I ett socialistiskt samhälle är detta en grundbult som vilar på allas lika värde.
    I den nyliberala skolan, där makten flyttas till ett fåtal och de demokratiska besluten flyttas till riskkapitalbolag och slutna styrelserum, är målet att utbilda en stor okunnig underklass, som kan stå till förfogande i lågbetalda serviceyrken. Därför sätts storleken på klasserna och lärarlöner utifrån kostnad på kort sikt. Samtidigt byggs privatskolealternativet, där man köper sig sin plats och som ska garantera arvtagarna en gedigen utbildning.
    Politiken leder till att begåvningarna i underklassen inte får plats i samhällets ordinarie strukturer, utan bygger nya, ofta kriminella som ger snabba vägar till det materiella välståndet.
    Moderaterna skolpolitik ligger väl i linje med deras ambitioner att skapa ett privilegiesamhälle.


  • SJAB 30.03.2012 24 Comments

    I SJABs värld kan man starta upp och driva projekt som kostar 50 000:- om dagen under rubriken ”man måste våga satsa”. SJAB ”satsar” i Köpenhamn och man gör det med fordon som har över 20 år i tjänst. Det är t o m så illa att Bane Danmark förbjöd någon fordonsindivid att komma över eftersom den inte var tillförlitlig och parkeringarna av fordonen på natten är så kortsiktig att de kräver personalpassning. En man sitter bokstavligen och glor på två X2000 för att säkra strömförsörjningen om det uppstår fel. Kostnad? Kanske 8 000:- per natt, 240 000:- i månaden, nästan 3 miljoner om året. För att övervaka två X2000. (Och då händer det dessutom att personal somnar på sin post, med två fordon med tomt batteri, vilket i sin tur kostar …o.s.v.).
    ”Man får va glad man har ett jobb”, säger alla och virrar på huvudet.

    Danmarksflödet har varit obegränsat, en öppen börs, där Karl XII Forsberg haft blickarna långt bort i horisonten och sett satsningarna som ekonomiskt ointressanta, men strategiskt nödvändiga. I en för personalen fullständigt grotesk satsning Odense-Köpenhamn, körde man X2000 med 10 resande och 4 personal. Dag ut och dag in belastar Jan Forsberg företaget med sin hybris och tömmer kassan med 50 000:- om dagen.
    Och alla vet vad man tycker, inklusive den passiviserade personalen. ”Detta är fullständig galenskap…, men man får vara glad att man har ett jobb”. Det är alltså så att det räknas som ”jobb” att tillfredsställa en VD på SJAB!?
    ALLA ser att kejsaren är naken. INGEN vågar/vill säga något. Så är organisationen uppbyggd och vid sidan av ”den internationella satsningen”, så är skyddet av VDn en post där ”sky is the limit”.

    Revisionen av SJAB och vilka personliga och politiska kopplingar som finns till Jan Forsberg borde vara föremål för utredning.

  • SJAB 29.03.2012 6 Comments

    I SKI:s mätning av SJAB ligger man på Ryan Airs nivå i svenskt kvalitetsindex. December 2009 kan man läsa om att SJ är sämst på alla punkter, och uppnår värdet 55,5 i kvalitetsindex.

    Samtidigt uppvisar SJABs egen mätning 74 i nöjdkundindex (sid 20), d v s ett mycket bra resultat och ett värde som grundar SJABs strategier.

    Men hur är det då möjligt med ett glapp mellan SKI:s mätning och SJABs egen?
    Jo det förstå man när man ser vad som mäts.
    Man mäter:

    Komfort, Information, Punktlighet och Bemötande. Och trots usel punktlighet, så lyckas även denna siffra ligga över SKIs.

    Hur är detta möjligt?

    SJAB skriver:

    ”Kundnytta som ledstjärna

    SJ har under de senaste åren varit framgångsrikt och haft fler resenärer än någonsin. För att säkra vår framgång på kort och lång sikt måste vi fortsätta att skapa nytta för våra kunder. Det innebär hög kvalitet till konkurrenskraftiga priser.

    Nöjd-Kund-Index (NKI)

    Vi på SJ är väldigt måna om att lyssna på våra kunder och vill veta hur de trivs på resan med oss. Det är viktigt för att vi ska kunna prioritera rätt åtgärder för att utveckla verksamheten och erbjudandet till kunden. Därför satsar vi stora resurser på att löpande mäta kunders trivsel i ett NKI, som under 2008 reflekterade 16 000 resenärers synpunkter och kommentarer. Kunderna tillfrågas ombord på tåget. Mätningar av kundernas uppfattning om oss är breda och på så vis kan vi fånga upp alla nyanser i hur de upplever sin tågresa. I genomförda NKI-undersökningar beaktar vi särskilt kundernas totala omdöme, liksom delkomponenterna komfort, bemötande, information och punktlighet.

    Under 2008 var NKI 73 totalt (73), vilket motsvarar betyget ”Bra”.

    Det är den självbild som Jan Forsberg odlar och som han får stöd för i den lojalitetsorganisation,  han odlat fram. Siffrorna ska alltså ”prioritera rätt åtgärder”.

    Hur är det då möjligt med dessa höga siffror?
    Förstår  man hur en resa fungerar, så förstår man också hur siffrorna är möjliga. Från det att tåget lämnar stationen, så blir företagsidentiteten ointressant för personalen. Tåget bildar en helt egen social enhet och personalen gör allt för att tåget ska fram även om det egna företaget skulle utgöra ett hinder.  Ju större hinder, desto mer svetsas personal och resande samman mot ”den yttre fienden”. Den komiska komedin blir då att ju större problem ett tåg har, desto hårdare gaddar man sig samman. Och i det värsta scenariot uppstår ett direkt Stockholmssyndrom, men bildar familj.

    Komfort är i stort sett konstant och den usla punktligheten är svår att värja sig mot. Den åtgärd Jan Forsberg gjort sen han tillträdde är att omdefiniera tågförseningen från 5 minuter till 15 minuter.

    Kvar finns information och bemötande, två självklara punkter, men som exploderar på tågen när det drabbas av förseningar. Aldrig är personalen mer aktiv och offensiv på tågen än just när det går som sämst. Ovägda slås komfort, punktlighet, bemötande och information samman till någon slags genomsnitt och ju sämre det går med rättidigheten desto högre kvalitetsindex i SJABs egna mätningar med hjälp av ”bemötande och information”, som sen serveras i ett elegant fyrfärgstryck i SJABs årsredovisning.

    Den fullständigt inkompetena och groteska världsbilden får också sin slutsats på SJABs chefsmöte september 2010.

    Det är anmärkningsvärt att Jan Forsbergs vanvård av SJAB har tillåtits fortgå. Att den interna organisationen tiger för lojaliteten och att man är rädd om jobbet är en sak, men att de som är satta att sköta övervakningen så grovt missat det mest uppenbara är inte ok. ”Vi har dessvärre ingen möjlighet att i detalj kommentera de frågor och synpunkter som finns i ditt brev.” svarar t ex Maud Olofsson, angående att Jan Forsberg använt SJAB som en politisk cell för Moderaterna. Ett marknadsfundamentalistiskt regalskeppet Wasa, som nu står fast förankrat på botten.
    En ny ledning för SJAB har ett gigantiskt arbete framför sig. Inte minst för att rätta till företagets offensiva lögner och av Forsberg cementerade personaldevis: ”Den som inte gör något, kan inte göra fel.”

    Den ende som gjorde något och tillät sig själv att göra något var Jan Forsberg själv. Å andra sidan gjorde han allting fel och skall ihågkommas som den som körde SJ totalt i botten.

    Eftermäle 1.

    Dårhuset eskalerar.
    SJ får alltså transportmarknadens pris för bästa kommunikation!!

    Enkelt kan man uttrycka det att ju sämre det går för SJ, desto högre kommunikationspoäng från de resande.
    SJAB hyllas, trots att bolaget är kört i botten.

    Grattis!
    …och är det så att SJAB vill fortsätta att vinna kommunikationspriset, så är det bara att fortsätta med Forsbergs centralstyrning, dock inte mer än att det finns resande att undersöka för ”bästa kommunikation”.

    Eftermäle 2.
    Uppsagd.

    Den nye ordföranden för SJAB väljer för ovanlighetens skull klartext (DN):
    ”– Jan är uppsagd. Det pågår väldigt mycket förbättringsarbete i bolaget, både när det gäller punktlighet och lönsamhet, och en organisation som ska förhålla sig till en kille som är uppsagd, det är inte alltid det enklaste.”

    En ”kille som är uppsagd”.

    Då jag personligen utsatts för Jan Forsbergs omnipotenta ledarskap i meningen att det var jag som uppmärksammade förfallet inom SJAB, så förväntar jag mig att SJAB hör av sig till mig för att reglera sin skuld.

  • SJAB 29.03.2012 27 Comments

    Jan Forsberg började ganska snart efter sin tillsättning att rensa ut järnvägskompetensen för att säkra lojaliteten. Det första organisatoriska städuppdraget gick till Mats Wilhelmsson 2002-2004. Wilhelmson centraliserade omedelbart besluten till sig själv och byggde upp en produktionsledargrupp som skulle stå som sköld för Jan Forsbergs centrala beslut. Rekryteringen till denna organisationsnivå var helt intern, utan krav på andra formella meriter och kravet på kompetens byttes ut mot kravet på lojalitet. Organisationens tystnad byggdes medvetet upp och Jan Forsberg fick de svar han ville ha från den lokala organisationen.

    Produktionsledare bytte också namn till arbetsledare, vilket i sig berättar om den monumentala inkompetens som finns i den centrala ledningen. Det finns ingen arbetsledning överhuvudtaget från denna nivå. Järnvägsarbete fungerar inte på det sättet. Om någon överhuvudtaget skulle kallas arbetsledare för lokförare/ombordpersonal, så är det tågklarerarna som tillhör banverket. Arbetsledarnas enda funktion var att serva, men att framförallt leverera den centrala ledningens beslut oavsett.

    Organisationen lever fortfarande och dess lojalitet är en viktig förklaring till att verksamheten vittrar sönder. Kritiken från personalen stannar på denna nivå.

  • På något konstigt sätt fascineras jag av Lööf. Hon står där, förnumstig, ständigt flinande och levererar en logik som inte finns. Det är enormt imponerande och typiskt för vår tid, hur 100% självförtroende och total dumhet kan leda hela vägen fram till en partiledarpost.

    Hon är liksom dum i huvudet på riktigt, men har gjort det till en konst för 150 000:- i månaden (minst) och tror verkligen på vad hon säger. En slags väckelsepredikant eller ”politiskt underbarn”, men när man vaknar mitt i natten i drypande svett och undrar vad som står på så badar man i ett gäng böcker av HC Andersen. En konverterad ful ankunge, en kejsare med sina guldtrådsvävda kläder.

    Tänk 27 år gammal! Borde hon inte varit ute och röjt på krogen? Borde hon inte få leka färdigt? Har hon då inte rätt till livet från barn till mogen kvinna och rätt att spela spelet? Är det verkligen meningen att denna dagisrekrytering ska axla ansvaret för landet och landets ekonomi? Jag är beklämd. 20 komma 0 i betyg. T o m skolans värderingssystem om vad kunskap är för något får sig en smäll. Jag jämför med autodidakten Jonas Sjöstedt. Herregud, det är en flödande intelligent fullmogen människa med fullt utvecklad ideologisk intelligens. En världspolitiker i klass med Ernst Wigfors, Erlander, Palme etc. Och så Annie Lööf. Det känns orättvist. Hela Annies politiska överlevnad bygger på att medborgarna inte begriper något. Någonstans känns det inte rättvist. Ändå är det så.

    Vi måste ha Jonas Sjöstedts fördelningspolitik och solidaritet och Annie måste ut ur beslutsrummen. Hon duger helt enkelt inte. Och hon duger inte för 151.666:- i månaden. Denna ständigt flinande telefonboksintelligens berättar om nödvändigheten av låga ingångslöner…men herregud! 151.666:- i månaden för innehållslös obegåvad politisk teater. Inte fan blir det fler jobb för att slavarna blir fattigare. Räcker det inte med att se till idiotregeringens redan totalhavererade politik med jobbskatteavdrag, för att begripa att det är EFTERFRÅGAN som styr produktionen, inte att göra en grupp fattigare och en grupp rikare. Fattar frk Lööf att det är konkurrensen från utlandet och interna effektiviseringar som driver upp arbetslösheten OCH det faktum att vi inte fördelar resurserna. Gör maskinen 10 mans jobb blir 9 man arbetslösa och ägaren till maskinen stenrik. Resurserna fördelas inte, förstår inte Lööf det? Förstår inte Lööf att om man sänker ungdomslönerna, så kommer detta att sänka hela löneläget och arbetsgivarna kommer att börja byta ut arbetskraften mot billigare. Andra blir arbetslösa istället. Förstår inte Lööf, att om man försämrar och gör folk fattiga, så MINSKAR konsumtionen, och vi får en fallande efterfrågan. Utom efter soppköken.

    Har vi råd att hålla en dagisrekrytering utan någon som helst ideologisk begåvning och direkt kontraproduktiv, för 151.666:- i månaden, så har vi definitivt råd att betala fullvärdiga löner till de ungdomar som får plats på arbetsmarknaden. Därefter måste vi lägga kraften på fördelningspolitiken och bolagsledningarnas excesser. Just nu dräneras landet av ”risk”-kapitalet och samhället, Sverige, Europa, står med båda benen i 20-talets Tyskland. Alltmedan frk Lööf lämnar det lilla förslaget att ”det är bättre att tjäna en femtioöring än ingenting alls till en kostnad av 150 000:- i månaden. Och hemma sitter mor och far och väntar på det obligatoriska telefonsamtalet när Lööf lämnat studion.
    -Hur gick det, var jag bra på TV.
    -Du var fantastisk. Där är fantastisk. Vi är sååå stolta.
    -Tack pappa.

    Herreguuuud. 151.666:- i lärlingslön.

    Må Centerpartiet för evigt vila i frid. Skölj ut barnet med badvattnet.

    Förlåt om jag är otydlig.

    (Jag läste Lööfs programförklaring på deras hemsida så här i efterhand…”Det finns tre viktiga samhällsutmaningar som Centerpartiet bör söka svar på. Det handlar om att ersätta jante med att kunna själv…” Där var det, redan i första budordet. ”Att ersätta jantelagen”. Det är Lööfs helt avgörande misstag. Jantelagen hade kunnat skydda henne från undergången.)

    (Läste en twitternotering: ”Vi i centern har inget emot karriärlöner”, säger frk Lööf.  Jag hittar inget i sånt ord. I SAOL hittar jag karriär ”-kvinna”, ”-lysten”, ”-sugen” men inte ”-lön”. Jag förstår inte vad det betyder. Jag vet bara att det tydligen är det som Lööf har, vilket i så fall förklarar varför Centern är för karriärlöner.)

    YouTube Preview Image en autoretoriker med Margreth Thatcherambitioner som är för Euron. Och emot. Stackars barn.

    Lööf vill synliggöra andelen vinst till företagen på varje vara, så att konsumenten ser hur mycket *säljaren tjänar på varje vara och får en transparens och en diskussion om vinsternas storlek. Hon har 151.666:- i månadslön, vilket är den högsta ersättningen av all partiledare. Lönen kallas ”karriärslön”, vilket ”Centern inte har något emot”. ”Jag betalar av kraftigt på vår insatslägenhet…”
    *(Tryckfelsnisse. Nej, Lööf vill inte synliggöra vinster utan skatter. De vinster som synliggör hur matpengarna försvinner och omvandlas till lyxbilar och guppande lyxbåtar i Monaco, vill hon inte synliggöra.)

    20120421
    Åker inte centern ur riksdagen, så är det det största underbetyget någonsin åt svensk valmanskår.

    20120422
    Lööfs närvaro i svensk politik väcker en rad frågor.
    1. Hon lanseras som underbarn, med 20 poäng i betyg. Av intervjun framgår att hon är om inte obegåvad, så direkt och omedelbart dum i huvudet. Hon är vad vi i folkmun kallas. kraftidiot.
    Vad säger detta om det svenska betygssystemet? 20 poäng för en kraftidiot. Uppenbarligen mäter inte skolan rätt intelligens.

    2. Lön/bonus etc. anges som motor för kompetens. ”Ger vi hög lön, så får vi de bästa krafterna.” Ingen visar mer hur fel den ansatsen är än Lööf. Bortsett från hennes fascistiska åsikter, så har hon inte ens förmåga att förstå när hon åtminstone ska hålla dom för sig själv.

    3. Ett av våra största samhällsproblem: ”Har du bara tillräckligt självförtroende, så klarar du allt”. Hela samhället översvämmas av barnungar med självförtroende, som matar sitt ego så till den grad, att de tror på det själva. Lööf är ETT BARN och fullständigt inkapabel att både leda sitt parti, uppfylla kongressbeslut och dra slutsatser som hänger samman. Hon är inte improduktiv, hon är inte produktiv, hon är direkt kontraproduktiv i alla avseenden, med en självbild som skulle få Gud att känna avund.

    Det är helt enkelt inte riktigt klokt i något avseende att denna dagisrekrytering sitter som ledare för ett politiskt parti´eller överhuvudtaget har med makt och beslutsfattande att göra.

    Hennes enda förtjänst är att hon befriar riksdagen från Centerpartiet. Och det kan i och för sig vara värt 150 000:- i månaden, där merparten går till att betala av på insatslägenheten.

    2012 Lööf försöker var radikal – är bara dum i huvudet.

    Lööfet vill att homosexuella män, risken för HIV är 80 ggr större, ska slippa karenstiden för blodgivning därför att det är diskriminerande.
    ”– Det kan inte vara rimligt att diskriminera enbart på sexuell läggning. För mig är det viktigaste hur människor lever sina liv, inte vem man älskar, säger näringsminister Annie Lööf.”
    RFSL är helt emot idén.

    …som sagt. Slutet för Centerpartiet är nu. Kvittens 2014.  Å andra sidan är samhället då så kört i botten att det knappt går att styra.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu