Anders Breivik är sinnessjuk och har förpackat sin sinnessjukdom i nationalism. Det är inte nationalismen som är intressant utan de personliga omständigheter, som utvecklat isoleringen och vanföreställningarna, allt från t ex ”krav hemifrån”, ”sexuellt våld i hemmet” etc. t o m dataspelandes betydelse.
Det utrymme han får nu saknar relevans i ärendet och inspirerar/mobiliserar svansen att fullfölja hans idéer. Det är fullständigt självklart, i Breiviks perspektiv, att han vill vara friskförklarad och att hans näring är att någon gång upphöjas till folkhjälte. Redan när han fattade beslutet om sin plan, valde han döden och han sitter nu i rättssalen ”på Guds högra sida” och hånar ”de ynkliga människorna som bara är redskap för högre mål”. Breivik är upphöjt död.
Mitt i detta ställer världen upp som megafon och metabudskapet är:
”Varför skulle man inte göra det, nu när man har möjlighet att möta Guds son”.
Själva formen, upphöjandet, blir i sig ett mål som inspirerar allt fler som inte finns, inte syns, inte är efterfrågade. Massmedia bekräftar Breiviks egen bild av att vara Guds son och ger honom den status som många därute inte reflekterat över, men som nu plötsligt står som ett alternativ. Dagligen och stundligen mejslas Breiviks instruktioner ut om vad han borde gjort och vad som inte är avslutat, en ren manual till efterföljare. Som Leif Silberskij korrekt formulerade det, ”helt saknar relevans för skuldfrågan”.
Journalisters märkliga självbild över sin förmåga värdera allmänintresset måste förändras. Hela spektrat av kompetens, från beteendevetare till jurister måste blandas in för att hjälpa till med att skilja på allmänintresset och och det allmänna intresset (av skvaller). Ambitionen att sälja tidningar för att tillgodose sensationsjournalistiken har nått sin yttersta gräns. Bara det faktum att hängas ut med namn och bild, som ett oavslutat mål för Breiviks ”reningsbad”, borde ha mobiliserat så mycket empati att massmedia avstod. Men nu har rapporteringen blivit självgående och utan hämningar.
Utan de hämningar som Anders Breivik själv hade behövt.
Frågan som alltmer försvinner i nyhetstorka och sensationsjournalistik är frågan om allmänintresset. Ska man visa en bild eller inte? Ska man visa en text eller inte.
Den nu aktuelle norske massmördaren, som korsriddarnas främste martyr, är en fullständigt sinnessjuk människa. Det behövs inga luntar av utredningar som bevisar att han inte är det och lika många som berättar att han är det. Han är sinnessjuk per definition och skulle hans diagnos inte passa in, så gör vi helt enkelt bara en ny, med honom som utgångsläge.
Vilket allmänintresse finns för massmördaren? Vad ska vi lära? -Ingenting, naturligtvis.
Är orsaken till hans sinnessjukdom ett incestuöst förhållande till mamman? -Men det kan vi redan. Ett sådant förhållande är inte bra i alla avseenden.
Är orsaken att han vill rena rasen? -Där är vi klassetta genom Hitler.
Får han plats i en etablerad diagnos? -Det får väl ett antal doktorander bråka om några livstider och i tysthet.
Det finns absolut ingenting att lära av detta ärende. Den ende som har utbyte, i meningen att äntligen få betyda något, är massmördaren själv. Hans liv är medvetet avslutat genom martyrskap, men han har placerat sig i historieboken och betraktas som en superstjärna av andra som imponerat och avundsjukt ser vilken sprängkraft ”hans kamp för det rätta” har.Det finns inget som helst allmännintresse i detta.
Massmördaren har med råge uppnått sitt mål. Hans teser och idéer skulle ruinerat vilken reklambudget som helst, men massmördaren betalar ingenting för sin stjärnstatus och sin spridning av ”sanningen”. Han bara skrattar och njuter, död som han är, placerad på Guds högra sida.
Historierna om massmördaren, vad han tycker, vilka krav han ställer, vilka ideal han hyllar har istället ett allmänt intresse AV SKVALLER. Det väcker känslor, det drar till sig läsare, lyssnare och man frossar i dödsstraffet eller hyllar sig själv för sin humanism
Massmedias uppföljning av den norske massmördaren, är aningslös (smitta), hänsynslös(mot de mördade barnens anhöriga) och en fruktansvärt polariserande journalistik, där det allvarligaste ligger i det nya massmördarembryot.
Däremot har historien om den ensamstående mamman som asar upp sitt barn kl.5, sätter henne halvsovande i cykelstolen på väg till dagis, arbetar i dåligt betalt jobb, hämtar ungen kl 18 och fattas pengar de sista dagarna i månaden ett extremt stort allmänintresse, som vi skulle kunna göra något åt.
Men tyvärr har det inget allmänt intresse och säljer inga tidningar.
Jan Helin, Aftonbladet.
Här, mitt i ansiktet och som en rapportering i den egna tidningen, berättar massmördaren om sina förebilder. Två stycken halvfigurer, som lyckats svänga ihop en världsbild liknande massmördarens, men på mycket lägre nivå.
Vilken betydelse hade massmedias rapportering om dessa idioter? Istället för att bara stoppa ner dom lugnt och fint i en cell för evig förruttnelse, så berättas historierna. Definitivt inte för att avskräcka eller skapa insikter med bestående värden. Tvärtom är det dessa människors yttersta belöning att bli sedda.
”En mycket viktig publicistisk uppgift att publicera massmördarens motiv”, säger Jan Hellin på Aftonbladet.
Varför?
Jan Helin:
”Jag håller inte med dig. Det är tvärtom en mycket viktig publicistisk uppgift att förklara Breiviks motiv och på vilken värdegrund det vilar. Det har vi gjort med andra terrorister såsom Taimour Abdulwahab och nu senast Mehr i Toulouse. Jag ser ingen anledning att göra någon skillnad med Breivik.”
-Helin motiverar rapporteringen med att den gjorts i andra sammanhang. Det är samma argumentation som exporterar vapen till Saudiarabien. Personlighetstypen som bär på den argumentationen beskrivs förtjänstfullt av
Tage Danielssons arvtagare.
”Det är tvärtom viktigt för insikten om att detta handlar om politisk terrorism.” säger Helin.
-Nej, det handlar inte alls om politisk terrorism. Det handlar om sinnessjukdom som förpackats och kommer att förpackas, beroende av hur massmedia ger dom utdelning. Och DET gör Helin, inklusive Mangs och Lasermannen, som inspirerat Norges massmördare.
Om att publicera fascisthälsningen.
”Men så länge majoriteten tycker att det är obehagligt med en sådan hälsning och jag får kritik för att publicera den så kan jag leva med världsordningen, säger Helin.
-Men det handlar ju för fan ALDRIG om majoriteten. Det handlar ju om den lilla extrema grupp som triggas av hälsningen. Helin blir deliveryboy till helvetet.
Om massmördarens bilder på sig själv.
”Men ska jag vara självkritisk tycker jag att vi använde de bilderna några dagar för länge i början.”
- Jaså, varför det? Helin svarade själv på riskerna med publiceringen, men är fortsatt oförmögen att binda hop sina tankebanor.
Kommentar från Malin Varför kallar de svenska tidningarna inte Brevik för terrorist? Det känns lite konstigt med muslimska terrorister och kristna massmördare. Jämnlikhet tack!
Jan Helin:
Jämlikhet vet jag inte om det är ordet. Men jag håller med dig. Breivik är en terrorist och bör beskrivas som en sådan. Det är vår policy att kalla honom så.
-Massmördaren kommer aldrig någonsin att upphöjas till terrorist, liksom frågans muslimska massmördare aldrig kommer att få någon högre status än deras handlingar.
-Nej, Jan Hellin. ”Jämlikhet” var inte ordet. (Kommentaren är inget annat än maktspråk och samma låga nivå som präglar din argumentation. Men en ”Malin” äger, hyperkompenseringen och felstavningen till trots, en betydligt större ideologisk intelligens i frågan än vad du gör. Just användandet av maktspråk är besläktat med samma brist på empati, som beskrivs under ”Skavlan” nedan. )
”Deletknappen” i norsk media?
Publicistiskt tycker jag inte att det är försvarbart. Personalisering av nyheter må vara en trend. Nyhetsvärdet i rapporteringen av den viktigaste rättegången i vår tid bör står över sådana trender tycker jag.
-Vad Jan Helin säger är att massmedias bedömning ska stå över den enskildes bedömning. Detta är långt ifrån den viktigaste rättegången i vår tid. Min rättegång i AD är oändligt mycket viktigare eftersom den genomfördes av en politisk domstol som täppte igen käften på ett helt företag. Vad är rättegången mot en enskild sinnessjuk, mot en politisk rättegång som ändrar hela agendan på en arbetsmarknad?
Så vad yrar Helin om?
Alltså, ärligt, vad är medias uppfattning om samhällets behov av att få veta hur massmördaren reagerar under rättegången?
Hellin: ”samhällets behov av att förstå ett så bottenlöst vidrigt terrorattentat som det Breivik utför är viktigt menar jag.”
…därefter väljer AB att ta in ett gäng hyllningar till journalisterna och lite indignationsfrågor om att visa/berätta allt. Meningslöst dravel.
Jan Helins svar på frågan VARFÖR. är DÄRFÖR, samtidigt som hans tidning publicerar två inspirationskällor som AB tidigare levererat under ”allmänintresset”.
Jan Helin och andra aningslösa mediafigurer. Ni bär ett stort, för att inte säga avgörande ansvar för att ni ger massmördaren i Norge stjärnstatus. Inte hos mig, inte hos majoriteten, men hos nästa hjälte som söker stjärnstatus.
DU, Jan Helin, kan i historiens backspegel och utan någon som helst tvekan, sätta dig på den anklagades bänk för anstiftan till mord.
Jag behöver i min bevisföring inte gå längre än hit.
Och frågan till massmördarens PR-avdelningar som Helin inte ville besvara på chatten:
Gudrun Schyman brände 100.000:- i Almedalen för kvinnolöner och motiverade det med att det hade varit dyrare med en annonskampanj.
Hur mycket skulle det kostat den norske massmördaren att finansiera den publicitet ni ger honom? (Ett absolut viktig forskningsuppdrag att ta reda på det).
Den frågan besvaras naturligtvis inte. Man är så långt inne i skiten att det inte längre går att backa, och alla motiverar sin närvaro med alla andras närvaro, medan massmördaren skrattar hela vägen till banken och hans offer rinner bort i glömska och evig förnedring.
Tack, Jan Helin.
2012.04.17
Svar till Jan Helin – på rak fråga.
”Om vi berättar för ingående om Breiviks försvar så riskerar vi att… ja, vad riskerar vi?” @JanHelin om #Breivik http://bit.ly/Jx8QJN
Breivik är ingen *terrorist. Han är inte ens ond. Han är bara en fullständigt sinnessjuk massmördare, som har valt extrema idéer som en förpackning till sin omnipotens och narcissism. Det massmedia gör, är att man ger honom utrymme att presentera sin förpackning, som kan inspirera andra att välja samma förpackning, som i sin egen logik, beroende av individens sjukdomhetsgrad och skicklighet, kommer att ge uppföljare. Breivik är redan död. För honom skulle tystnaden och ointresset vara det värsta straffet. När han nu sitter i rättssalen, så sitter han på Guds högra sida. Många osedda och många hopplösa väntar på att få betyda något för någon. Massmedia är den yttersta bekräftelsen på betydelse och du Jan Helin, visar vägen till en plats i ljuset.
*Terrorist är en slaskdiagnos utan innehåll. Det enda man vet är att terroristen för den ene, är hjälten för den andre. En enskild kan aldrig vara terrorist, utan det krävs en organiserad grupp, med beslutshieraki typ Israels Sternligan, som mördade Folke Bernadotte. Israels svar på den terrorn var att instifta ett pris för förtjänstfullt arbete som haft betydelse för staten Israels fortlevnad. Priset är döpt efter terrorgruppen/hjältarna: Sternpriset. En annan mördare som skulle kunna kallas terrorist, med tanke på hans politiska motiv är Yigal Amir, som fick livstids fängelse, men som lever i högsta välmåga, har gift sig och skaffat barn i fängelset och där de ortodoxa kräver hans frigivning.
Men du vågar inte ta debatten, utan gömmer dig bakom chattar som fördelar frågorna i något slags jämviktsläge eller hänger ut lite rubrikdebatt på twitter.
forts.
Skavlan.
Här beskrivs Skavlan som mål. Skavlan kommenterar inte. ATT han inte kommenterar blir en nyhet i sig, men varför i helvete ska han kommentera en idiots reflektioner för att fylla spaltutrymme i på Aftonbladets PR-redaktion för Breivik?
Hade jag varit Skavlan, så hade jag börjat titta över axeln. Budskapet är tydligt från Beivik. ”Skavlan är ett mål”. Aftonbladet ser till att det blir allmänt känt.
Men kan man då inte förvänta sig att den empati, som står som sin totala motsats i massmördare Breivik, ska kunna återfinnas i stugvärmen på Aftonbladet? Ska man då inte kunna förvänta sig att ”journalisten” istället för att återge något oreflekterat i någon slags journalistisk hederskod om att allt ska fram, sätter sig in i Skavlans utsatta position och undviker att skriva om det?
Jo, självklart.
Men vad ska vi då LÄRA OSS, vilket är mantrat varpå hela bevakningen vilar?
-Ingenting. Vi lär oss absolut ingenting av att veta att just Skavlan också är ett mål.
Men är då Breiviks bristande empaiti sämre än Aftonbladets journalisters empati?
-Nej, naturligtvis inte, man lever bara i en annan kontext. För problemet är inte Breivik, utan den ständigt ökande underskottet på empati, som i sin yttersta extrem leder den sinnessjuke till skranket och den ”friske” till Östermalm.
Och vad svarar Jan Helin?
Ingenting naturligtvis.
Och om han skulle svara, vad skulle han svara då?
-Jag delar inte din uppfattning.
Inte ens den mest öronbedövande och uppenbara argumentation kan rubba på svaret kring frågan ”varför”?
”Därför”.
Och rätta ALDRIG MER någon på chatten Jan Helin. Det räcker och blir över med den brist på empati och det äckel som fyller rättssalen i Norge.
Det finns bara en väg ut. Ursäkten och den totala reträtten.