Carlssons

Stefan Löfvén har nu slutat lyfta på ögonbrynen eller vifta på öronen till svar, utan talar klartext. Det innebär att det parti som äger varumärket ”Socialdemokratin”, nu har påbörjat sin vandring ner i källaren, där det hör hemma, d v s det varumärke man skaffat ensamrätt på. Löfvéns skepp skulle flaggas med en sjörövarflagga och inte den stolta socialdemokratiska fana som målats i Ådalens blod.

I ett inlägg i DN Stefan Löfven och Magdalena Andersson, skriver man att får vi bara jobb, så ordnar allting sig, Sen smetar man ut det i en osammanhängande sörja över tidningspappret. Då blir plötsligt allt så uppenbart. Detta högersosseri, detta arbetsgivarteam befinner sig i samma system som högern. Man saknar helt visioner, man använder samma inskränka raster och man hyllar t o m högerns svältpolitik.

Det är anmärkningsvärt. Det är t o m mörkare och mer avintellektualiserat än vad jag befarade och precis så talanglöst grovhugget som man kan förvänta sig av en betongsosse, som doppat tån i arbetslivet och sen rullat runt i salongerna som en andrestyrman över arbetarna.

”Sveriges största tillgång är invånarnas arbete.”
Vem är Sverige och vem är invånare?
Jo, i denna aningslösa och inskränkta värld är Sverige ägarklassen, arbetsgivarna och politikerna d v s ledarskiktet.
Invånarna är arbetare, arbetslösa, sjuka, understödstagare etc. de medellösa, som i hög grad lever ur hand i mun. Med sina 150 000:- löner är Löfvén/Andersson ingenting av detta.
”Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara, skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson.”
Vad är det man skriver? Jo, man skriver att folk är för lata. På samma sätt som högern lägger man ansvaret på de enskilda medborgarna för att man saknar jobb, vilket i sin tur är samma sak som att stödja högerns svältpolitik, vilket bekräftas längre ner ”Men en sak har regeringen lyckats bra med, och det är att respektera budgetreglerna, vilket vi vill ge dem beröm för.”
Att ”respektera budgetreglerna”, det är väl inte det som saken handlar om. Det handlar om den största omfördelning av resurser i modern tid, med utförsäljningar av vår gemensamma egendom. Det handlar om konsekvenserna av ideologin, det handlar om Ola Salsten och dubbelmoralen, Sofia Arkelsten och bostadsmarknaden, Peder Pråhl, Filipa Reinfeldt och utförsäljningen av välfärden, Christian Clausson och ockret kring köttgrytorna, Bertil Villard och det moraliska förfallet,  Thomas Bodström och korsförlamningen mellan högersossar och näringsliv och Björn Rosengren politikerflocken som ansluter sig till det ansvarslösa och inkompetenta ledarskapet etc, etc,etc.
I Löfvén/Anderssons dekokt blir detta till ””Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”. Och då tänker man INTE på Henrik S Järrel. Nej man tänker på ARBETARNA. Den flock som ska se till att salongerna tapetseras, att konjaken serveras, och att maten serveras från vänster, eller om den är upplagd på tallriken, från höger.

Fattas jag arbete?
Nej, jag arbetar från 7.00-24.00.
Jag fattas LÖN. Jag deklarerade 2011 för 750:- i total årsinkomst, saknar lön, pension, A-kassa och socialbidrag och lever på min fru. I detta sinnesjuka land är jag inte ens registrerad arbetslös eftersom jag inte står till arbetsförmedlingens förfogande och måste därför betala full akasseavgift till en A-kassa som inte betalar ut ersättning, även om jag skulle stått till förmedlingens förfogande. 29 år på SJAB och en av företagets mest kvalificerade medarbetare, som helt oavlönad har stoppat blodflödet i SJAB till ett värde för egen del på minst 50 miljoner kronor och avskedad av en politisk domstol och en debil advokat. 750:- i deklarerad årsinkomst jämfört med Jan Forsberg som var den som orsakade SJABs blodstörtning, som lyfter 10-tals miljoner för besväret.  Jag fattas tro på rättsstaten och jag fattas tro på kompetensen som framkomlig väg, till förmån lojalitet. Jag fattas tro på annat än nepotismens och arvets stabila väg mot stagnationen.
750:- i årslön och Löfvén/Andersson har inte halva min kapacitet tillsammans. Jag blir helt enkelt avskedad därför att AD:s ledamöter och min egen advokat är för dumma i huvudet för att begripa sammanhangen. Samma dumhet huserar inom socialdemokratin och den gamla statsmakten.

Jag träffar ungdomarna i byn. Man hänger uppgivet, sms:ar flitigt, snackar och dräller. Fattas man arbete? Gör man sig inte tillräckligt tillgängliga för de arbete som inte finns? Vad är det för förbannat skitsnack det nya socialdemokratiska ledarskapet försöker hitta på, annat än anpassa sig till högerns ståndpunkt i jakten på medelklassens väljare?
Många har sökt 50, 100 jobb och i bästa fall fått svaret ”tack för visat intresse”. Vad menar Löfvén/Magnusson/Reinfledt/Borg/Björklund/Lööf – (alla med löner mellan 100 000-150 000:- i månaden), var går gränsen för att göra sig tillgängliga? Vad är det överhuvudtaget för en sinnesjuk, talanglös och cynisk formulering från folket med silversked och vars ambition inte är någon annan än att skjuta ansvar ifrån sig?
Nej, ungdomarna fattas inget arbete överhuvudtaget.
Man fattas hopp och framtidstro. Man lever i 1920-talets Tyskland, som en följd av det inkompetenta ledarskapet och aldrig har det väl framstått som tydligare än i Löfvén/Anderssons fullständigt talanglösa och salongsfähiga inlägg och bristen på både analys och vision.

Man tar inte bara jobben från människorna genom den systematiserade överflyttningen av pengar från produktivitet till kontraproduktivt, man tar framförallt hoppet ifrån människorna.

Socialdemokratin, av tystnaden uppblåsta ballongen, har nu börjat med en rejäl läcka i fören. Katastrof räcker inte för att beskriva debaclet.

Många beslut fattas redan utanför den demokratiska ordningen genom privatiseringar och förflyttning av makt från det gemensamma öppna, till det privata slutna. Gränserna mellan kriminalitet och politik suddas ut. Det finns bara ett sista flämtande hopp om att eventuellt kunna återupprätta den parlamentariska demokratin och det är Vänsterpartiet, ett enda parti som talar fördelning, kvalité, människovärde och självförverkligande. Ett enda parti som inte ser människan som en produktionsenhet i ett system. Jag skriver eventuellt, för det är verkligen eventuellt. Ekonomiskt befinner sig Sverige redan i inbördeskrig, inklusive militärliknande brottslighet.

Sveriges största tillgång är rent vatten, hög luft och en 100-årig tradition av parlamentarisk demokrati, yttrandefrihet och föreningsrätt. Tillgångar som varit under attack under många år och som håller på att fasas ut. Vilken sida Löfvén/Andersson står på i denna utfasning är nu klarlagd.

”Sverige” och ”dess invånare” är i ett vänsterperspektiv samma sak, men i ett Löfvén/Andersson-perspektiv två skilda storheter. Det är skillnaden.

(Det är t o m så debattartikeln är en upprättelse åt Håkan Juholt, som trots sina personliga brister ändå försökte anlägga ett ideologiskt perspektiv.)