Carlssons

(Som svar i en twitterdiskussion. Använder kvinnolöner, man/kvinna/fackförening, som exempel på solidaritet)

Solidaritet, förväxlingsbegrepp ”lojalitet” och ”välgörenhet”.

Exemplet:
Män och kvinnor är med i samma fackliga organisation. Männen har mer i lön än kvinnorna för motsvarande arbete.
Solidaritet: Männen avstår av sina löner så att kvinnorna når samma nivå.
Lojalitet: Männen sympatistrejkar i lojalitet med huvudorganisationens önskemål, för att få upp kvinnornas löner.
Välgörenhet: Männen behåller sina högre löner, men ger pengar till sina fattigare medsystrar när man tycker detta lämpar sig.

Solidariteten börjar på individnivå, att vara solidarisk mot sig själv. Solidariteten är alltid dubbel och växer i ömsesidigheten.
Solidariteten första led är man/kvinna/barn/kamrat. Att hjälpas åt, att ställa upp för varandra.
Solidariteten omfattar sen det lilla samhället, bygden och fortsätter till regionen, landet, kontinenten och världen.
Solidaritet behöver inte ”tränas” den finns hos alla. Den enda frågan är hur många man vill att den ska omfatta.

Den politiska parollen ”ökad jämlikhet” är en strävan att flytta solidariteten från den egna sfären ut i världen. Det är själva rörelsen mot Utopia som avgör ”Vänster” eller ”Höger” i politiken.
Omvänt är den nyliberala politiken en strävan att flytta solidariteten från världsperspektivet tillbaka till individen. Både högerns och vänsterns slutmål är Utopia.

Högerns solidaritet säkrar utbildning till de rikas barn. Högerns solidaritet säkrar  snabb och effektiv sjukvård till de rikas barn. Högerns solidaritet säkrar bostäder till de rikas barn. Solidariteten är stark, vänskapskorruptionen, nepotismen, nätverken…solidariteten är allestädes närvarande, MEN den omfattar bara den egna gruppen och syftar mot individperspektivet och kortsiktigt.

Vänsterns solidaritet syftar bort från individen mot världen. Vänstern bryr sig om Apples produktion i Kina, barnarbete, förtryck, miljö etc. och syftar långsiktigt.

En solidaritetshandling utifrån ett fackligt perspektiv i meningen att ”kvinnolönerna är lägre”, hade varit att männen avstod lön för jämställdheten och att man sen gjorde gemensam sak och lyfte hela kollektivet. En sådan åtgärd hade löst den ojämlika lönen över en natt, om det nu var ojämlikheten man var ute efter. Men detta kan bara var aktuellt om det finns en solidaritet inom kollektivet. Det fackföreningen gör nu är att använda jämlikhetsargumentet till att låta arbetsgivarna betala. Det har ingenting med solidaritet att göra.