Carlssons

Diskussionen om ”krisen” handlar om sparande eller investering. Men den verkliga krisen handlar om demokrati och fördelning, d v s balansen mellan privata investeringar eller offentliga. Med facit i hand måste vi vända på begreppen närande och tärande och med facit i hand är BNP inget mått på konstruktiv tillväxt. 1% äger 40% och obalansen i det demokratiska systemet drabbar alltfler.

Europa och världen befinner sig i socialt och ekonomiskt krig. Den nyliberala lösningen matar det finansiella systemet och använder skattemedel för att säkra vinsterna för de privata investerarna i stort som i smått. Det finns ingen ”sjukvårdsakut” när sjukvården havererar, men väl en bankakut”, när investeringarna slår fel/avkastningen är för låg.
Det nyliberala gisslandramat i västvärlden, investerar i inflation istället för produktion. Lägenheten, som ”stigit i värde”, gör att jobbskatteavdraget används till att betala av prisökningen, d v s inflationen. Jordbruksmark kan inte längre förränta sin investering, men köpet görs medvetet som en spekulation i inflation, investeringar flyttar från produktion till fasta värden. Produktionsinvesteringarna omvandlas till privata förmögenheter och dömer den fattige till evig fattigdom.

Problemet är inte investering eller sparande. Problemet är att världen befinner sig i ett ekonomiskt och socialt inbördeskrig och att den demokratiska makten systematiskt demonteras av kapitalet/makteliten. Istället för offentlig konsumtion i vård och omsorg, skola och infrastruktur, så används skattemedlen till att försöka locka investerarna att åter investera i produktion genom statliga garantier. Just att ha den makten att välja att investera eller inte är ett demokratiproblem. I grunden är det samma problem som Nordafrika reagerar mot. Den besuttna makten hävdar sin rätt att bestämma investeringarna och i t ex Sovjet befäster nu Puttin ytterligare sin makt över investeringarna genom skyhöga böter mot demonstrationer och groteska militära investeringar.  I Syrien slaktar makten sitt folk och i Europa sitter samma makt som ledde in oss i krisen och försöker lösa den. Man sätter pyromanerna att släcka branden. Men det enda man gör är att ytterligare accentuera konflikten mellan maktelitens krav på ohämmad lyx och folkets krav på rättvisa.

Samtidigt knackar den verkliga ekonomin på dörren allt hårdare. Ekosystemet håller på att kollapsa just p g a ökade privata investeringar och den verkliga nyliberala galenskapen avslöjades i historien om glödlampskartellen, där företagarna slöt sig samman och forskade fram en glödlampa som sänkte brinntiden från 2500 timmar till 1000 timmar, för att öka omsättningen. T o m arbetarna försvarade detta med hänvisning till ”jobben”,  samtidigt vi lärde oss att privat företagande var ”närande”, medan offentlig produktion var ”tärande”. Ekosystemets kollaps  berättar  något annat.

Krisen är inte ekonomisk utan demokratisk och lösningen är inte en generell ökning av investeringar, utan en kraftig omställning från privata investeringar till offentliga. Lösningen är investeringar i välfärd och miljö och inte i materiell konsumtion.

Varken det Socialdemokratiska partiet eller det Moderata/Alliansen har politisk kapacitet som förstår dessa sammanhang. Båda konstruktionerna tror att ”marknaden” löser problemen, men inget kan vara mer fel. Socialdemokrater och Moderater jagar populismen, men den verkliga gränsen i det svenska parlamentet går mellan Vänsterpartiet och resten, som har nyliberalismen/marknaden som ledstjärna och problemlösare och lösningen finns inte hos ekonomerna utan hos ideologerna.