Carlssons

1991 skrevs pensionsavtalet för statlig anställda om. Efter en omröstning bland SEKO:s medlemmar (SF) genomförd av nuvarande PRO-ordföranden Curt Persson skrevs pensionsåldern om till 65 mot att man skulle ”få lite guldkant på tillvaron”. Minoriteten med 60 år förlorade, dock skapades det övergångsregler och dessutom en undantagsregel för just lokförare i det statliga avtalet.
Villkoren för att få pensionen var tre:
1. Att man fyllt 60 år
2. Att man var statligt anställd
3. Sammanhängande statlig tjänst.

DSB First i Väst vann upphandlingen av Västtrafik på ett underbud, så lågt att SJAB inte ens la sitt bud. Personalen hängde med över enligt LAS 6B, vilket innebär att alla avtal bibehålls, utom pensionsavtalet. I dessa arbetslöshetstider är valet enkelt. Personalen följer med över, man byter uniform och utför samma arbetsuppgifter som man alltid gjort, även om det kostar 1,5 miljon i förlorade pensionspengar och 5 års längre arbetsliv.

Nu har DSB First i Väst gått i konkurs och SJ ”tar över”.

Samma folk ska byta tillbaka uniform, för att sen utföra samma arbetsuppgifter som man alltid gjort, dock med skillnaden att man förlorat pensionsavtalet. (Samtidigt läser vi om svineriet i SJABs ledning och hur maktens äckel slänger miljonerna runt sig i det eviga brödraskapet. Jan Forsberg, enligt min mening den sämste chefen för SJ på 30 år, lyfter inte bara ersättningar för att han slaktat företaget, han får dessutom ersättningar som strider mot reglerna.)

Personal som nu återvänder till sin gamla arbetsgivare gör det alltså med brutet pensionsavtal. Samtidigt kommer nya reduceringar i ”rosa kuvertet”. Guldkanten blir inte sådär jätteguldig och dessutom kommer arbetarledaren Fredrik Reinfeldt och förklarar nödvändigheten av att arbeta till 75. Diskussionerna om guldkanten, som 1989 drevs av PRO:s nuvarande guldkalv Curt Persson, visar sig alltså inte längre stämma (vilket vi visste som tog striden redan då). Efter att ha skapat ett avtal som nu levererar alltfler fattigpensionärer, så har Curt Persson nu den goda smaken att företräda även dessa. Samtidigt gick han själv i pension vid 57 års ålder. Av rättviseskäl. Att bara höra honom uttala sig i pensionsfrågor får huden att lossna. Om någon undrar var den enskilde pensionärens guldkant blev av så finns svaret här.

Nåväl. Makten tar för sig ohämmat och utan någon som helst koppling till prestation eller att man lämnat något av värde efter sig, samtidigt som de värdeproducerande medarbetarna som transporterar människor i Västtrafiken tvingas skänka bort sitt pensionsavtal.

Vi kan ju komma ihåg det också att det ju var den f d TCO-ordföranden Björn Rosengren som efter påtryckningar från SEKO bolagiserade SJ och som tillsatte Jan Forsberg. Därefter startade Björn Rosengren Aktiv Arbetsmedicin, där Ulf Adelsohn var styrelsemedlem, samtidigt som han var ordförande för SJAB. Björn Rosengren, som bl a startade destruktionen av järnvägen i Sverige är idag god för över 100 miljoner. (För vad undrar jag??)

Så makten tar för sig utan någon som helst koppling till prestation, samtidigt som järnvägsarbetarna i Västtrafiken skänker bort 5 år av sitt liv och 1,5 miljoner.

Nåväl. Omoralen är tydlig, liksom de ekonomiska övergreppen, både från politik, fackförening och företag.

Efter många år av försök till mobilisering halvslöade jag framför datorn och googlade ”Hitler och fackföreningen”. Och döm om min förvåning:

Mein Kampf om fackföreningsfrågan.

”En arbetare i ett företag kunde enligt den allmänna åsikten absolut inte existera utan att vara medlem av en fackförening. Det var inte bara det, att hans yrkesförhållanden därigenom reglerades, utan hela hans ställning inom företaget hängde på medlemskap i fackföreningen. Denna hade genomkämpat kampen om avlöningen och slutit de avtal, som säkrade arbetaren en bestämd inkomst. Utan tvivel komma resultaten av dessa strider alla företagets arbetare till godo, och särskilt för en ärlig människa måste det medföra samvetskonflikter att hålla till godo med den avlöning, fackföreningarna kämpat sig till, men själv draga sig undan kampen.

Det var svårt att komma till tals med vanliga borgerliga företagare om hithörande problem. De hade ingen förståelse för frågans vare sig ekonomiska eller moraliska sida. Dessutom tala ju deras egna förment ekonomiska intressen emot varje organisation av arbetarna, varför de flesta redan av detta skäl ha svårt att bilda sig ett opartiskt omdöme. Det

241

blir alltså i detta fall, som så ofta annars, nödvändigt att vända sig till utomstående, som ej falla för frestelsen att inte se skogen för bara träd. Med litet god vilja komma dessa att lättare få förståelse för en angelägenhet, som, hur man vänder sig, hör till de viktigaste för närvarande och i framtiden.

Redan i första bandet har jag yttrat mig om fackföreningarnas väsen, ändamål och nödvändighet. Jag har där intagit den ståndpunkten, att så länge inte vare sig genom statliga åtgärder (som dock för det mesta äro ofruktbara) eller att en allmän nyorientering inträder i arbetsgivarnas hållning geni emot arbetarna, så återstår för dessa ingenting annat än att, med åberopande av sin rätt som likvärdiga kontrahenter inom näringslivet, själva bevaka sina intressen. Jag betonade vidare, att en sådan intressekamp vore helt i folkgemenskapens anda, om därigenom sociala orättvisor förebyggdes, vilka annars i framtiden måste skada hela folkgemenskapen. Vidare förklarade jag detta var nödvändigt, så länge det bland företagarna finns sådana, som innerst inne sakna känsla för såväl sociala plikter som enklaste, mänskliga rättigheter. Och därav drog jag den slutsatsen, att när ett sådant självförsvar nu en gång tycks vara nödvändigt, så kan det ske blott genom ett samarbete mellan arbetstagarna på fackföreningarnas grund.” -slut citat.

Hitlers skrivning om den obligatoriska nödvändigheten att vara ansluten till en fackförening, föraktet mot arbetare som undandra sig kampen och att det bland företagarna finns sådana. som innerst inne sakna känsla för såväl sociala plikter som de enklaste mänskliga rättigheter, beskriver förkrigstyskland 1920 och Sverige på 2000-talet. Och medan makten bär bort guldet, ”undandra” sig arbetarna den kamp som är nödvändig för att försvara sina intressen. Deras pensionspengar dyker upp som lyxbåtar någon annanstans på jordklotet.

Idag funderar jag över om jag inte skulle gjort en ”Björn Rosengrenare” istället, men kommer snabbt på att jag fattas cynismen.

Att pensionsfrågan var ett huvudnummer kan studeras i denna länk, sid 4.