Låten: Totta Näslund – Alltid Inom Mig (Always On My Mind)
Jag ska hemfalla åt tillfällig sentimentalitet och bäras bort en stund av den frigörelse som ett glas rött erbjuder strax i början av lördagskvällen. Dagen har erbjudit tillräckligt mycket konstruktiva handlingar för att jag ska tillåta mig att vara nöjd och t o m dagens beslut känns rätt om än oerhört smärtsamt.
Min hingst ska befrias från de plågor som längtan efter stona erbjuder. Visst innehåller drömmarna om det fulländade stoet befriande passion och kreativa mästerverk, men det innebär också lidande och frustration. Jag har inte velat acceptera det själv, eventuellt i en överdriven empati, men med alla argumenten på bordet så är det nödvändigt. Den genbank som bärs upp av nuvarande hingstar erbjuder redan tillräckligt (sägs det). Jag är egentligen övertygad om att det är ett genetiskt misstag att låta denna Spender S – son/ Jovial linjeavel försvinna som alternativ, men jag har inte råd med den uppfattningen. Som den sjunde i raden av erfarna hästmänniskor, la Ann-Sophie det sista avgörande snittet i beslutet. Utan att egentligen ha en aning om hennes meriter, blev jag ganska snart varse att mina egna argument stod på ett isflak på väg mot ekvatorn. Allt från ansvaret att möta en brunstande shettis med en 10-åring på ryggen på ridvägen, till det att han går rakt igenom hagen och bestiger förbipasserande, till marknadsföring, meritering etc.
Även om min Kung kommer att blåsa rent på tävlingsbanan, så har jag varken ekonomiska eller fysiska resurser att ge honom chansen att avsluta sin karriär som hingst. Äpplet är surt att bita i, samtidigt som beslutet i sig känns som det enda rimliga.
En sak ska jag dock unna mig och det är när han vinner breeders för 5-åringar i Falsterbo 2012. Då ska jag vråla rakt ut: ”VAD VAR DET JAG SA”, han skulle stannat som hingst.
Lägg Gorkij på minnet.
AlfVerner
(Och ni som tänkte läsa om kastrerade våldtäktsmän får leta någon annanstans D.S
