Jag satt på ett tåg någonstans
en unge satt och grät
bara två stolar bort.
Förbannat, vilken plåga
en sån liten odåga
Hon satt i famnen på en kärring,
mormor eller farmor, skit samma
Mina tankar behövde få ro
Hon snorade och tjöt
kärringen sa inget
tålamodet tröt
Släpp ner henne så hon får springa
Ge henne godis
Läs en saga
det var ju en helvetes unge
till att klaga,
sa jag inte, men tänkte
så adrenalinet stänkte
Så skrek ungen
”Jag vill till min RIKTIGA mamma,
inte till Marianne!!”
Förlåt lilla unge
snora och tjut så mycket du kan
gråt, så mycket du vill
du behöver inte alls sitta still
Tryck dig hårt mot mormors bröst
Hon finns för dig
för att ge dig tröst
eller var det farmor
förlåt
fortsätt du bara
och gråt…
AlfVerner