Jag anställdes 1980 som lokförare i Malmö och har 29 års erfarenhet av järnväg, järnvägskultur och olika organisationsstrukturer. Jag har erfarenhet från det personalpolitiskt utvecklade affärsverket SJ (-2000), det regionalpolitiska verktyget för hela Sverige, till dagens företagsekonomiska och ansvarslösa kaos, där personalpolitiken ersatts av mysteri shoppers, uttagningar på Wallmans och timanställningar. Jag kommer från en miljö där det fanns något som hette ”järnvägsman”, som innehöll en själ, en stolthet och en ambition att att serva samhället.
Jag berättade för SJAB 2009 om deras brister, vilket inte överensstämde med Jan Forsbergs världsbild, vilket föranledde uppsägning rakt av. Jag hade mer erfarenhet av järnväg än hela ledningen tillsammans, som utmejslats till en samling ja-sägare han som kört verksamheten i botten. AD anslöt sig till SJABs uppfattning (en lång historia, som väl platsat både i Kina och Libyen.)
Hur som helst.
På den tiden då järnvägen fungerade var det helt enkelt förbjudet att kasta av folk från tågen utan att det fanns en annan tjänsteman som tog hand om situationen. Det gällde alla från missbrukare till biljettlösa. Detta är glömt idag och ersatt med en vilda Västern, där den lågutbildade personalen utan historisk överlämning, helt enkelt skjuter från höften. Handlingen, att kasta av en individ är järnvägsbolagets ansvar och är det så att någon inte har biljett, så ska detta överlämna till polis. Man kan alltså inte sätta någon mitt i skogen, utan ansvar. Allt kan hända och när det gör det, som ett resultat av att järnvägsbolaget kastat av vederbörande, så är det bolagets ansvar.
Så enkelt är det och en av få som fattar det överhuvudtaget i hela järnvägssverige är jag och den som inte fattar någonting av varken verksamhet, organisation och som systematiskt rensat företaget från dess historia, leder SJAB.
Så kan det vara.
Därför kommer rubrikerna om avkastade att fortsätta cirkulera i massmedia. En regelrätt kriminalitet bland andra i järnvägssverige efter år 2000.
Kommentera