Carlssons

Så föll det sig så att jag kritiserade SJAB, internt, enligt regelboken om lojalitet mot arbetsgivaren.

Men man valde att inte svara. Kritiken var konkret, uppbyggd under 29 års erfarenhet, vilket var längre än hela SJABs lednings samlade tid i företaget. Det var i juni 2009, men för SJABs del egentligen 5 över 12. Men man svarade inte. Man SVARADE helt enkelt inte. Verkligheten på SJAB blev allt groteskare och jag vittnade, beslutsamt om kompromisslöst, MEN MAN SVARADE INTE. Är då min rang för låg, är jag för betydelselös? INGEN i SJABs ledning är ens i närheten av mina erfarenheter och mina kunskaper kring både järnväg, organisation och konsekvensanalyser och dom kurar ihop sig i sin enfald och svarar inte på tilltal. Förmodligen är det yttrandefrihetens yttersta rättighet. Vintern 2009 och vintern 2010 var förutsedd sen Jan Forsberg tillträdde, den var intern förvarnad i en organisation där personalen saknar allt värde, och man svarar inte.

10 år har Jan Forsberg använt SJAB som politisk plattform för att hylla ”marknad och konkurrens”. I det ena veckobrevet efter det andra, meter upp och meter ner förklarar hur allting löser sig med ekonomiska incitament och konkurrens. Enfaldighetens mästare rabblar sitt mantra och till slut blir dumheten så besvärande att jag tillskriver Maud Olofsson. Men hon svarar att hon inte kan svara. Var det Forsbergs uppdrag att politisera SJAB? Maud svarar inte, INGEN svarar och Mikkelsen i Näringsdepartementet och i SJABs styrelse svarar att man bara kommunicerar genom ordf. Ulf Adelsohn, som inte svarar.

Vi söker de två fackliga representanterna i SJABs ledning och ber om mailadressen till Ulf Adelsohn, men de fackliga representanterna svarar inte. Lojaliteten mot SJABs styrelse är större än lojliteten mot kollegerna. 3000:- per möte och att man slipper köra tåg, kostar den lojaliteten.  Då frågar vi Näringsdepartementet som svarar att vi får vända oss till SJAB, vår arbetsgivare, som  inte svarar. Då frågar vi Näringsdepartementet som svarar att ”det står inte i bolagslagen att en ordförande måste ha mailadress”.

Så dyker det upp tidningen Kupé på tågen. I 3 separata nummer visas Reinfedlt, Borg och frun Phillipa.  3 separata nummer. Moderaterna skulle göras folkliga. Men det var ju Lars Ohly som varit tågmästare!? Varför fanns inte han i tidningen Kupé. Jag frågar SJAB, men man svarar inte. Så skriver jag till Vänsterpartiet om man inte ska reagera? Man svarar inte. Jag får helt enkelt inget svar.

Och om lördagen åker Bo Lundgren från Hässleholm till Stockholm. Dagens Industri fanns. Men bara måndag till fredag. Bo Lundgren anfaller en bistropersonal. Han anfaller med så våldsam kraft att hon faller i gråt. Vad i helvete menar ni med att inte ha Di på tågen på lördagar. ”Jag ska ta upp detta med Stig (vilket menades GD Stig Larsson). Han lämnade den detroniserade bistrotjejen i ursinne och strax fanns Di på tågen även på lördagar. Bosse hade talat med Stig.

Så läser jag på Newsmill. Skriver 1000 inlägg. Först en artikel, som avvisades som avvikande från ämnet (d v s redaktionen fattade inte vad den handlade om). Så jag övergick till realtidsanalyser i aktuella ämnen, t ex fascistskolan Lundsbergs. Det mesta gick an. Men så stötte jag på sionismens mest rabiata propagandister. Det gick t o m så långt att någon stjärna ville leda i bevis att Palestinier egentligen inte finns!? (underförstått att de är araber, d v s att problemet inte är Israels utan arbaernas). 4 miljoner människor fråntogs sin identitet rakt av på Newsmill. Jag reagerade våldsamt på enfalden. Så blockerades jag. Jag skrev till Sakine Madon, chefredaktör, men hon svarade inte. Jag tänkte 1000 inlägg i detta i och för sig sunda nättidningsformat borde ge rätt till svar på en blockering, men Sakine Madon svarar inte. Någonting ger henne den rätten, fråga mig inte vad. Däremot har hon synpunkter i yttrandefrihetsfrågan (för att så att säga fullända komedin).

Så kommentarer jag i DN istället. Men där blir jag blockerd direkt. Hur kan DN blockera någon som aldrig tidigare har skrivit? Jag skriver till DN och frågar. Men man svarar inte.

Då gör jag en anmälan till Pressombudsmannen. Här måste ju föreligga ett registreringsförhållande inom Bonnierkoncernen. Newsmill, DN och Expressen tillhör ju Bonnier. Någon på Bonnier tar med sig min inställning till den sionistiska enfalden och meddelar redaktionen på DN. Vet ni vad Pressombudsmannen svarade? Ingenting.

Jag är en av landets mest meriterade medborgare. Jag är en av landets högst rankade medborgare. Jag är definitivt en nettoleverantör av samhällsnytta efter 29 års slit som lokförare och har betalat min skatt. Jag har inte ägnat mitt liv åt girighet, snarare solidaritet, generositet intill självuppoffring. Jag har hjälpt mindre skickliga medmänniskor att formulera sig mot makten och ställt upp. Jag har inte ens positionerat mig utifrån min kapacitet, utan ”stått till tjänst”.

Jag undrar vad Jan Forsberg, Sakine Madon, DN, pressombudsman m fl. inbillar sig när man utnyttjar den omvända yttrandefriheten att inte svara. Förväntar man sig att detta ska passera ostraffat? Jag tänker på riksdagskansliet och indragna fackföreningstidningar. Förväntar man sig att man ska komma undan? Jag tror i så fall att det är ett jättemisstag och att priset för respektlösheten mot samhällets högst rankade medborgare kan bli dyrare än vad man tänkt sig.

Och på Östermalm promenerar Henrik S Järrel med sin silverkäpp, sitt arv och sin riksdagspension, http://www.expressen.se/nyheter/1.2463330/slutade-i-riksdagen-for-fem-ar-sedan-plockar-fortfarande-ut-ersattning,  och tycker att det var ju en förbannad tur att Moderaterna drev igenom en hårdare arbetslinje och Sophia Arkelsten undrar hur sossarna ska finansiera välfärden, samtidigt som hon planerar vad hon ska göra med de 600 000:- hon tjänade på sin lägenhetsaffär, http://www.expressen.se/nyheter/1.2194121/har-ar-arkelstens-lagenhetsaffarer

Jag undrar hur man tänker.