Carlssons

Det trafikpolitiska beslutet har i första hand lett till ett järnvägskrig  som lägger ansenlig kraft på att skjuta ansvar ifrån sig. Allting är alltid alla andras fel.
När Jan Forsberg tog över SJAB hade han en tydlig ledningsfilosofi. Han rensade ut det historiska kunnandet på mellanchefsnivå och satte en barriär av outbildade arbetsledare mellan sig och verkligheten. Nivån användes för att ”implementera” sina idéer, vilket nu nått vägs ände. SJ är i många avseenden ett förintat företag. Långsiktigheten byttes ut mot daytrading  och SJAB fick hand om den självbärande trafiken, bl a guldkalven Stockholm/Göteborg/Malmö. De enorma vinsterna från denna trafik förskingrades i bl a en satsning på Danmark och drömmen om att kunna köra SJ ner i Europa. Projektet verkade helt sakna investeringstak och de konkreta lösningarna i Danmark var så amatörmässiga, inklusive uppställningar av fordon, inklusive tillsyn och service, inklusive en fullständigt överdimensionerad personalstyrka, inklusive ett svindyrt kontor och en lokal chef, som satt i meningslösa diskussioner med Bane Danmark etc. Allt detta ser personalen, men ”man har ett jobb”.

Forsberg maximerade fordonsutnyttjandet. vilket i sin tur eftersatte underhållet, vilket i sin tur skapade ständiga haverier och tågförseningar. Milda vintrar gjorde att han reducerade vinterberedskapen intill vinter 2009, då hela projektet definitivt havererade. Samtidigt reducerar han utbildningarna för personalen och startar uttagning på Wallmans av timanställd ombordpersonal, vars utbildning i huvudsak består i att be om ursäkt och bjuda på kaffe. Lokföraren görs till ensam ”ombordansvarig” och det felsökningsarbete som tidigare löstes i samarbete, blir ett ensamarbete för lokföraren. Tågmästaren ställs i bistron och blir servitör, med tillhörande lönestagnation. Allt i syfte att vinstmaximera över dagen.
Vinsterna var i hög grad ett resultat av de statliga investeringarna som redan gjorts och det överskott som Forsberg levererade och hyllades för, var inget annat än en långsiktig urlakning av företaget.

Och naturligtvis märkte den äldre personalen hur företaget höll på att sköljas ut med badvattnet, men lojalitetsorganisationen fungerade. Arbetsledarna var den nivå som erbjöds personalen och där stannar sanningarna effektivt. Jag då, med mer tid i företaget än hela SJABs ledning tillsammans och med en lång facklig bakgrund, tröttnar och efter att ha fått reda på att man tillsatt en civilingenjör som högste chef för driften, så börjar jag ta upp problemen direkt med honom. Jag lyfter helt enkelt upp soporna rakt på de ansvarigas bord och möts av TYSTNAD. En och annan i ledningsgarnityret råkar svara, men strax märker jag hur ledningen fattar ett generellt beslut om att inte svara an överhuvudtaget. Jag blir t o m tagen ur säkerhetstjänst, enligt Sovjetisk modell och blir kallad till Aktiv arbetsmedicin för liten sinnesundersökning. Psykiatern är inget annat än en politruk, som på uppdrag av SJ tydliggör lämpligheten av att inte skriva mer till SJABs ledning, att hålla truten och helt enkelt bara göra det jag har betalt för: Att köra tåg.
Själv ser jag SJABs ledning som de två B52:orna över Hiroshima och Nagasaki och har inga som helst planer på att inte berätta för piloterna om konsekvenserna av deras bombningar. Soporna ska inte stanna i någon lokal skrubb, utan Jan Forsbergs skrivbord ska helt enkelt få sin del av den kontaminering han spred i företaget. Att han skulle få sitta i sin skyddade värld var naturligtvis helt uteslutet. Men SJAB fortsätter att inte svara. Kollegerna positionerar sig och skiter mer och mer i allt annat än att bara köra tåget. Hela företaget drabbas av tunnelseende och anpassningen till ledaren skapar slutligen den stagnation, som nu lett fram till Forsbergs förnedrande avsked. Vi har fått vårt eget Nord-Korea i miniatyr. Precis samma idéer om den ofelbare ledaren och precis samma ambition att skapa tystnad och hyllning.

Sommaren 2009 förtydligar jag kritiken mot Jan Forsberg internt under en månad. Jag generar ingen, utan vill ha en saklig dialog. En månad senare tas jag ur säkerhetstjänst. Den 22 december lämnas besked om att SJ har för avsikt att avskeda mig. Forsberg fattar beslutet och skickar ner en spoling som varit i företaget i drygt ett år verkställer beslutet tillsammans med personalchefen vars enda talang är att anpassa sig till den som för tillfälligt sitter som SJs VD. (Den absolut värsta sorten och samma personaldirektör som vägrar ta tillbaka tidigare SJ-anställda städare, som man slängt ut till entreprenadföretag, som nu gått i konkurs.)

”Fackföreningen” i meningen SEKO/ST sitter i SJABs styrelse tar Forsbergs parti. Medlemmar generellt ”gör sitt” och överlever (jmfr. vilken diktatur som helst, folk vill vara ifred och överleva). Normalt kan man inte formulera sig och i synnerhet inte i skrift. Jag kan det. Jag var dessutom den högst utbildade i Malmö inklusive alla, med en socionomutbildning i botten (vilket är en annan historia.)

Jag var det ultimata hotet mot Jan Forsbergs fullständigt förvirrade ledarskap. Egentligen skulle man statuerat ett exempel med en annan lokförare i Stockholm, som utsattes för samma prövning, man ansåg uppenbarligen att jag var ett större hot mot Jan Forsbergs förvirrade världsbild.

Min fackförening, som självklart lämnat både LO-kollektivet och TCO efter pensionsförräderiet, saknar huvudavtal och är inte heller representerade i AD. Utöver domstolens anpassning till företagens vilja, så hade man ett dubbelt motiv att ta ställning, eftersom vår fackförening SLFF var ett hot mot kontrollen av det samlade kollektivet. Jag insåg redan när jag steg in i domstolen att förhandlingen var förlorad. Det fanns inget som helst intresse av att sätta sig in i frågan och man var helt upptagna av den hånfulla och irriterade formen för kritiken, som var ett självklart resultat av att man inte svarade an på kritiken. Det rimliga hade varit en fysisk palatsrevolution a la Libyen, men en mätt och passiviserad lokförarklass riskerar ingenting bara för att en järnvägstrafik ska fungera. Man sitter gladeligen och kör 10 resande mellan Odense-Köpenhamn, fullt medvetna om att det går 50 000:- back om dagen utan att reagera. Man är glad att man har ett jobb och man tycker inte att det är deras sak att det sitter en samling kraftidioter i ledningen som vill slänga ut pengar på det.

Jag var och är av ett helt annat skrot och korn. Jag vill ha meningsfullhet på alla nivåer från den personliga tillfredsställelsen av att faktiskt göra nytta, till företagets utveckling och framtidstro till en god samhällsutveckling och inte minst ett bra miljöarbete. (Bara tanken på att ett företag som kör 10 resande i X2000 sätt med 4 personal kan få kalla sig miljöcertifierat kan göra en rasande.)

Jag avskedades den 19 februiari 2010. Första vinterdebaclet var 6 månader efter det jag kritiserade företaget första gången. Chefen som skrev under mitt avsked slutade månaden efter och hade då kostat företaget minst 25 miljoner. I september 2010 startar Jan Forsberg något som han kallar ”Återtåget”. SJAB är då så skadat att det krävs full back på det sjunkande skeppet. Man håller ett frälsningsmöte, som är bland det mest groteska och mest historielösa jag sett. Man lägger t o m ut en filmad version på nätet på sin hemsida som jag naturligtvis laddar ner. Helt aningslöst, lägger man sin okunnighet rakt ut som ett öppet sår. Det var i nivå med Annie Lööfs utspel om sänkta ungdomslöner, man försöker inte ens dölja sin oduglighet, för man förstår den inte.

14 månader tog AD på sig för att spela upp sitt politiska skådespel. Min egen advokat träffade jag i 4 timmar och debiterade 200 000:- i ett försvar, där han försvarade allt annat än min rätt att kritisera företaget. Han lämnade t o m ut mitt eget sammanfattade arbetsmaterial till AD, som sen användes av Almegas advokat, som läste innantill. Mina egna kommentarer togs inte upp överhuvudtaget. SJABs systematiska tystnad passerades utan ett ord.
När jag förstod hur politiserad AD var och att förlusten redan uppstod när jag valde AD istället för Tingsrätten, tog jag kontakt med A-kassan, som meddelade att man måste ha jobbat 6 månader de senaste 12, vilket effektivt undanröjts av AD. Jag hade ingen aning om detta efter 29 år som verksam lokförare, överklagade med hänvisning till att ingen kan vara avskedad förrän dom fallit i AD, men fick nej igen. Detta borde vara unikt i en rättsstat att något vinner laga kraft innan saken är avgjord i domstol. Jag drog t o m parallellen med dagisföretag som missköter sig, som förlorar verksamheten, men där kommunen måste fortsätta betala fram tills dom fallit om att kommunens beslut om indragning var korrekt.
Jag hade t o m fått behålla min A-kassa om jag begått ett brott och suttit av ett fängelsestraff. Jag hade helt enkelt tjänat mer på att slå ihjäl Jan Forsberg och suttit av ett fängelsestraff, än att välja AD, så sjukt är samhället.

Om man nu betänker att jag lagt ner 29 år av mitt liv som lokförare, utan anmärkning (tvärtom har jag ett antal goda omdömen), engagerar mig i verksamheten för att få den att fungera, så är betalningen:

1. Förlorat jobb och lön, deklarerad inkomst för 2011: 750:-
2. Förlorad tjänstepension 5 år och 1,5 miljon
3. Förlorad A-kassa
4. Förlorar pensionsrätter i ålderspensionen
5. Tappar ett helt livs besparingar och måste eventuellt sälja allt
6. Slutar sannolikt som fattigpensionär
Hittills har staten/SJAB/ eller vem som nu ska belastas, en skuld till mig på ca 4 miljoner kronor, inklusive den förlorade avtalspensionen.

Betalningen för att jag engagerade mig i de frågor, som egentligen är hela grunden till att Jan Forsberg kastas ut med huvudet före, är en förnedring som gjort att jag helt tappat både tro och intresse för rättsstaten. Jag ska sitta och behöva läsa om politiska fångar i Etiopien, jag ska behöva lyssna på ojämlika löner, jag ska lida med ungdomsarbetslösheten eller att riskkapitalbolagens dränering av välfärden besvaras med jantelagen.

Jag funderar på extremismens uppkomst och den är ganska tydlig i segregationens Sverige och i det sociala och ekonomiska arvet. Det är inte speciellt svårt att se hur begåvningar och talanger ur underklass och i synnerhet bland invandrare, tar sig andra vägar än det svenska etablissemanget.
Själv har jag nått en punkt då jag ser utvecklingen som ett rullande ostoppbart eldklot. Där ser jag också hur du och Gudrun sitter i salongen i akademisk bekvämlighet och ekonomiskt oberoende och diskuterar frågor som alla i lokalen är överens om. För mig tenderar allt till ett groteskt skådespel, där den som tidigt förstod SJABs utveckling deklarerar 750:-, medan idioten som körde företaget i botten kvitterar ut 15 miljoner i avgångsvederlag och flocken runt honom tillfälligt tittar ner, för att känna in hur man ska anpassa sig och sin verklighetsuppfattning till nästa VD.

Alltfler av de som trodde att arbetslösheten berodde på att folk var lata, står nu i soppkökets kö. Alliansen förstår inte att det är efterfrågan och inte skatteavdragen som skapar jobben. Situationen med extrem rikedom och extrem arbetslöshet och fattigdom liknar alltmer 20-talets Tyskland. Jag varnar inte för förintelsen, utan det som ledde fram till förintelsen, på samma sätt som jag varnade SJAB för vart Jan Forsbergs vanstyre var på väg.

Ingen lyssnar i tid. Utvecklingen drivs inte av rationella argument. Vi måste ha en härdsmälta för att förstå att vi inte kan använda kärnkraft, vi exporterar vårt slitage till kommande generationer. Själv är jag 58 år och vet inte hur mycket jag vill ta i längre. Det är väl mest för de närmaste som jag asar vidare, samtidigt som jag skulle vilja lämna över något bra till kommande generationer. Men jag ser bara hur medborgarnas medvetenhet hela tiden drivs mot egen kortsiktig utdelning, utan hänsyn.

Om det är ”synd om mig”. Nej.
Det är synd om människorna och för mig är frågan just nu om hur lång tid det tar innan de utomparlamentariska problemlösarna har tagit över och om det blir höger- eller vänsterextremismen som tar ledningen. Just nu leder fascisterna överlägset, där Alliansen är det inomparlamentariska alternativet och där de politiska besluten värnar individens rätt att bli rik på andras bekostnad.

Miljöpartiet har fokuserat ödesfrågan och ska ha kredit för det, men det är Jonas Sjöstedt som är det sista inomparlamentariska hoppet. Löfven tillhör dem som är för kärnkraft när allt fungerar, men som är mot vid härdsmälta (om den uppstår i Sverige). Gudruns Fi har på något sätt vuxit ur sig själv och är mer en föreläsningsinstitution för patriarkala maktstrukturer och kvinnors svårigheter i karriären (grov sammanfattning). Både miljö och feminism har sin plats, men det krävs en grundläggande inkludering som kräver en ideologisk grundhållning om människovärdet och synen på allas lika värde (t ex mitt värde, där jag utifrån en lägre position i systemet besitter ett kunnande som helt saknas i det övre). Snuttifiering som ”barnfattigdom”, ”ungdomsarbetslöshet”, ”kvinnoförtryck” etc. tappar bort systemets betydelse för strukturerna. Vad ska t ex jag tycka om ”ungdomsarbetslöshet”? Jag sitter här med en bortkastad kompetens och skulle utan vidare kunna ta ett uppdrag kring Greklands statsskuld och den ekonomiska krisen. Men jag mockar till mina hästar, går skogspromenader och har slutat med socker i kaffet.

Jag måste t o m betala full A-kassa, eftersom jag inte ar arbetslös i meningen ”stå till arbetsförmedlingens förfogande”. Jag är inte ens arbetslös, men betalar ändå full avgift om det någon gång skulle lösa sig med samhällets övergrepp.
Komedin är därmed fullbordad och jag tar min kölapp till soppköket, eller gör något annat efter 29 år som en idiot i en lokförarhytt.

Så är det Maria, oavsett vad andra säger.

Om jag är bitter?.
Jag är ursinnig.

Om jag har täckning för det jag skriver?
Ja, 100-tals sidor med konkreta exempel, som är så groteska att ingen tror det är sant.

Om jag ska skriva en bok?
Nej, det finns inget intresse av att fördjupa sig och skulle man fördjupa sig, finns det inget intresse av att engagera sig. Enda boken att skriva skulle i så fall vara i deckarformatet där den Forsbergska miljön av makt och intriger är en outsinlig källa till dramatik och vämjelse.

Däremot kommer jag att framkalla bilderna i bloggformat efterhand som jag känner mig motiverad och speciellt inspirerande är det nu när den nye ordföranden Jan Sundling så tydligt har kommit till insikt om den felande länken. Jag hoppas han får bättre betalt än vad jag fick. Att gå ut öppet med avskedet, istället för skitsnacket om ”ett gott arbete”, där Forsberg går efter ”en spännande tid där han flyttat fram företagets positioner”, så talas det klartext. Det i sig är hoppingivande. Det är inte snack om någonting annat än att Jan Forsberg ska ihågkommas som den som körde SJAB i botten. Och renoveringsarbetet kommer att bli omfattande, om det överhuvudtaget går. Frågan är om inte DB ska ta över, så att trafiken får ett europeiskt perspektiv, med europeiska standardiseringar, istället för SJABs lokaltågssatsningar i miljardklassen. Eller som DBs chef uttryckte det i samband med diskussioner om att samarbeta med SJAB. ” Företag ska göra det man är bra på, vi kör tågen så kan SJ sköta biljettförsäljningen.”

Nu är Jan Forsberg avskedad men till skillnad från normala chefsavrättningar, så brukar det lindas in i skonsamma kommentarer som ”det har varit en intressant tid”, ”vi tackar Jan…”. Men det är det inte och mig veterligen har ingen tidigare avskedats med den öppna och tveklösa inkompetensförklaringen som Forsberg fick i avskedsgåva. Och han är avskedad på exakt samma kritik som jag framfört sen han började montera ner SJAB. Min ersättning för att ligga före i kritiken, för att förstå det ingen annan förstod eller åtminstone inte vågade framföra är 0:- i inkomst. Efter 29 år med ett statligt pensionsavtal förlorar jag minst 3 miljoner och sannolikt allt jag har byggt upp under en livstid. Jag får inte ens den A-kassa jag betalt in till i 29 år.

Vad har du Maria Wetterstrand? Vad har du i pension från riksdagen? Och vad gjorde du Maria Wetterstrand för att förhindra ett helt järnvägsbolags ödeläggelse, det bolag som skulle utgöra en ryggrad i den ”klimatsmarta” omställningen?