Carlssons

Partiledardebatt 2012-05-06

Placeringen

Jimmy Åkesson

Jonas Sjöstedt

Gustav Fridolin

Stefan Löfvén

Fredrik Reinfeldt

Anni Lööf

Jan Björklund

Göran Hägglund

Allmänt.

Det är väldigt mycket form och retorik.

Alliansen uppträdde som om man hade lyckats med sin politik, massarbetslöshet och miljarder ur välfärden som stals av riskkapitalbolagen till trots, vidhöll man att man ar på rätt spår. Antingen var det ”rådande konjunktur” eller ”tidigare beslut” som låg till grund för eventuella misslyckanden.

Jimmie Åkesson är lugn och resonerande fast förankrad i sin landningsbana: ”Invandrarnas fel”. Hade i huvudsak en anständig retorik, men trampade igenom med ”plakatpolitik”, ett innehållslöst men värdeladdat ord som är enda chansen att möta Jonas Sjöstedt med. Förmodligen är ”kommunist” utslitet som argument.

Jonas Sjöstedt diskuterade Vinster i välfärden, vapenexporten till diktaturer, behovet i offentlig sektor, jämställdheten och la en tydlig fördelningspolitisk agenda. Var lite för het första halvlek, men lugnade ner sig i andra. Är den ende sakpolitiske vinnaren som tar över makten från ”marknaden”.

Gustav Fridolin. Ett upphöjt lugn utan övertoner, med miljön i främsta rummet. Hamnade i bråk med Lööf, som hade en pubertal uppläxning av Gustav i statistik, som Lööf naturligtvis förlorade på själv.

Stefan Löfvén presenterade sig som en alternativ ledare i AB Sverige. Totalt befriad från visioner och helt inriktad på att bli en försörjningsenhet till företagen. Hans vana att administrera arbetare åt arbetsgivarna slog igenom i acceptans av kärnkraft, vinster i välfärden och att inte riva upp omfördelningen från fattig till rik. Detta är inte politik, utan administration.

Fredrik Reinfeldt uppträdde som om han haft stora politiska framgångar. En notorisk lögnare och dessutom arrogant, vilket sällan premieras. Använde strax härskartekniken, hånfulla skratt och ”Stefan”. En blandning mellan mytoman och psykopat som med glädje lägger ansvaret för bristerna på alla andra.

Annie Lööf. Fruktansvärt obehaglig person. Saknar kontakt mellan ögon och mun och skrattar konsekvent på fel ställe. Lööf fokuserar och lyfter frågor och harvar på som en frasmaskin.  Ingen kan formulera fler och längre meningar utan att säga något. Lööf måste bli Centerns farväl till politisk makt. Kör sina entreprenöriella mantran utan innehåll och är den som mest saknar kontakt med verkligheten.

Jan Björklund. Oerhört enkel retorik, men berörde omvärldens konkurrens som en politisk faktor, vilket borde få ett större utrymme generellt. Lyckas rabbla upp kejsarens nya kläder, från strumpor till hatt, som exempel på åtgärder som ska stärka skolan. Han har fel på varje punkt, men lyckas ändå övertyga sig själv.

Göran Hägglund. Har valt landets alla fikarum och personliga möten med ”verklighetens folk” som retoriskt grepp. Ingen kan vara mer indignerad, allvarsam och innehållslös samtidigt.

Alliansen lyckades dölja sin splittring väl, småpartierna som tryckts ner av Moderaterna, inordnade sig i ett samlat yttre.

Det ”rödgröna” som inte existerar, men ändå refereras som ”de rödgröna” har redan tidigt meddelat att var och en går till val på sin egen politik.

Enigheten i Alliansen uppstår när man underordnar sig Fredrik Reinfledt.

Splittringen i oppositionen är ingen splittring, utan väsenskild politik. Vänstern och i miljöfrågor, Miljöpartiet, står för visionerna och ett samhälle där politiken och demokratin fattar besluten, medan Löfvén är en förvaltare.

Alliansen bör rimligen tappa, liksom socialdemokraterna, till förmån för i första hand Vänsterpartiet och i viss mån Miljöpartiet.

Jan Björklund behåller sannolikt sin skara, Reinfeldt tappar på arrogansen och självbelåtenheten utan saklig grund, Lööf är det absoluta bottennappet och kommer att befria partiet från röster och Göran Hägglund lanserade sig återigen som ”en hyvens kille”, hur långt det nu håller.

Tre tydliga vägar:

Fortsätta som nu, Moderat eller Socialdemokratisk röst. Då sköts landet som ett aktiebolag med en VD.

Fördela och satsa på demokratiska lösningar, Vänstern och Miljöpartiet.

Syndabockspolitik, Sverigedemokraterna.

Representerar ingenting: Centern och KD. Bör försvinna ur politiken.Folkpartiet: Har helt tappat den liberala kompassen och bör därför också lämna politiken. Inte minst Jan Björklund som tror att vädret blir bättre om man byter från Fahrenheit till Celsius.
Sammantaget innebär en röst på svansen en moderat röst och då kan man lika gärna rösta direkt på den moderata arrogansen.

Att SD ska vara kvar, är helt enkelt därför att man faktiskt representerar en främlingsfientlighet. Dumheten är en demokratisk rättighet, att skilja från svansalliansen som bara suger röster till moderaterna.