Järnvägen i Sverige har blivit en kamp om att frånhända sig ansvar. Okunniga i riksdagen, t ex MP, vill ha ”rejäl” ersättning från ansvarig vid tågförseningar. Problemet är att ansvaret inte ligger på något enskilt företag eller ens Trafikverket. Problemet ligger på systembärarna, de som hävdade att marknad och konkurrens skulle lösa järnvägens problem. En framstående ansvarig för detta synsätt är Jan Forsberg. Det finns i stort sett inget veckobrev, ingen analys, inget inlägg som inte berört detta förhållande i Forsbergs enfaldiga och ansvarslösa ledarskap. Forsberg är en systemdräng, som tillåtits göra hur många misstag som helst i den fundamentalistiska marknadens namn. Att han har helt fel spelar ingen roll, miljonersättningarna vräks över den sämsta ledningen i SJs historia. Den kortsiktiga vinsten är målet, inget annat. Allt som stått i vägen för vinsten har systematiskt sågats oavsett långsiktiga konsekvenser och bu är vi framme vid ett SJAB, där Jan Forsberg rensat ut allt av internkritik och omgett sig med ja-sägare som bekräftar honom själv. Hans ledarskap är skolexemplet på Parkinsons lag, http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag och han har byggt upp en organisation där lojaliteten är allt och kompetensen intet.
SJABs stora problem:
1. SJABs systematiska övergrepp mot personalen. Man ligger hela tiden med beslut som kräver AD:s närvaro. I vetskapen om trögheten i systemet har man gjort övergreppen till en del av besluten.
2. De gånger ärenden går vidare i en domstolsprocess behöver man aldrig plikta som individ. Vid förlust i AD belastar man bara organisationen ytterligare.
Därför är det lönsamt för SJABs ledning att begå brott och därför fortsätter man också sina övergrepp. Det som händer på sikt är att man gröper ur rättsstaten, vilket i sin tur gör att de drabbade söker lösningar utanför rättsstaten. Det är i detta ansvarslösa förhållande som subkulturer växer fram.
Senaste övergreppet är när man inte tar tillbaka samtliga städare som en gång lämnade SJAB under LAS §6B, där man inbillar sig att man har rätt att välja vem man vill ha.
Personalchefen hävdar att man har rätt att göra det, fullt förvissad om att om han skulle ha fel, så kostar det inte honom eller ledningen någonting överhuvudtaget. Och dom har totalt fel. Problemet är den gigantiska rättegång som måste iscensättas, kanske hela vägen till EU och det ursprungliga direktivet och SJAB vet om det och spelar öppet med denna tröghet.
Så bryts samhället systematiskt ner. Den lagstiftning och de regelverk som ska ska tillämpas av företagen med automatik har istället fått egna avdelningar där man gör allt för att kringgå lagen.
Därför är det ytterst betydelsefullt att den enskilde beslutsfattaren, ledamöterna i en ledningsgrupp personligen drabbas när man fattar offensivt uppenbara felaktiga beslut.
Den insikten som jag levererade långt före SEKO gick till sossarnas näringsminister Björn Rosengren har nu även nått Ulf Adelsohn.
Kommentera