Carlssons

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat”, säger Håkan Juholt.

Vad betyder det?

Jo, det betyder att oavsett argument, så kommer han att stanna hos varumärket ”Socialdemokraterna”. Juholt bryr sig överhuvudtaget inte om innehållet, utan kommer alltid… o. s.v. Detta i sin tur gör all politisk debatt överflödig, för inte kan väl Juholt förvänta sig att inte alla andra också ska stanna vid sina fanor?

Juholt formulerar meningen utan att ha en aning om vad den betyder. Det enda han vet är att en sådan formulering tilltalar den interna flocken som inte har fattat att socialdemokratin dog med Göran Persson och Björn Rosengren och att det enda som återstår är skelettet av ett maktparti som drar till sig individer som vill göra partibokskarriär.

Varför skulle Juholt prata om ”en uppgörelse mellan regeringen och Sverigedemokraterna” (den som skedde, trots att SD inte ens satt i riksdagen)? Varför räckte det inte med det sakliga innehållet och regeringens ansvar oavsett hur beslutet kommit till? Vad är det för meningslös, talanglös och obegåvad retorik överhuvudtaget?  Skulle ett beslut vara bättre eller sämre beroende av hur SD tryckte? Naturligtvis inte.  Det klagades på att sakdebatten ”aldrig fick utrymme” – , men vilket var Juholts eget bidrag?

Göran Greider hävdar mediadrev, att ”Juholt aldrig fick chansen”.

1. Juholt fick chansen, men han förstod aldrig metabudskapen i sin retorik, bortsett från historien om kejsarpingvinerna. Å andra sidan tog det inte lång tid (hyresaffären) förrän det visade sig att hans vandring bara var runt sin egen axel längst inne i värmen.

2. Juholt sköts i ryggen av sina egna. Ingen i sossarnas högerfalang slöt egentligen upp bakom honom, utom Veronica Palm, som är vänstersosse. Rosengren, Östergren, Östros, Bodström m.fl. var gänget som la sig i skyttegravskrig från dag 1.

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat” formulerar egentligen hela partiets förfall och för varje kistlock som spikas igen, så sjunker sossarnas stöd hos ett gäng som inte fattar att deras politik egentligen företräds av Jonas Sjöstedt.

Epilog. Nu sitter Juholt alltså kvar med sin lön, så som grisarna alltid gör i djurfarmen, medan köerna till soppköken växer sig allt längre och snart även nafsar medelklassen i röven, ety solidariteten är en intern angelägenhet för de fattiga.