• DN skriver i dagens ledare om ”klasskamp”.  Man vill leda i bevis att regeringens svältpolitik mot arbetslösa och sjuka skulle vara ett sätt att motverka klassamhället. I själva verket är svälten det yttersta politiska nederlaget för hela samhället som får enorma konsekvenser både vad gäller rekryteringen till de viktigaste samhällsfunktionerna och naturligtvis kriminalitetens utveckling. Att svälta ihjäl människor ingår istället som själva grundbulten i klassamhället och ger en försmak av de politiska strömningar som fanns i 1920-talets Tyskland, med få extremt rika, arvtagarnas stagnation och massarbetslöshet. Alliansen bjuder in extremismen och när alla som borde stått upp för solidariteten medan vi har en chans att hantera frågan, istället sitter och hänger i sin egen trädgård, så ser framtiden mörk ut. Segregationen och de sociala spänningarna är en apterad bomb av religiös fundamentalism, Mein Kampf eller Das Kapital och mot detta står ett politiskt etablissemang utan ideologisk intelligens. Det är helt enkelt nödvändigt med en ekonomikurs för landets befolkning, konungahuset, riksdagens ledamöter och inte minst de ekonomer som lämnar handelshögskolorna med ambitionen att man ska bygga upp 100 miljoner i kapital och bli riskkapitalist.

    Jag vill påminna gossen Anders Borg och hans svans, att det är efterfrågan och inte omfördelning av resurser som styr produktion och arbete. Det är tvärtom så att om man gör den fattige fattigare, så driver man arbetslöshetsspiralen. Den övergödde betalar av på lånen och den fattige som behöver konsumera, dör av svält. Så mycket av svensk ekonomi är nu förstörd att det är helt nödvändigt med ett nyval igår, om detta ska kunna räddas.

    Kursen blir i form av uppslagsbok och kommer att fyllas på efterhand. Det går även att twittra frågor till @alfverner

    Arv
    Arv är två saker där samhällsintresset står emot individintresset. Arvet är den pågående och rika generationens önskemål om att barnen ska få ärva rätten att leva fortsätta ett bekymmersfritt liv. Samtidigt är det den fattiges hopplöshet och ett enormt resursslöseri av talangfulla medborgare.

    Arvets segregation drabbar alla, från arvtagarna själva som kräver poliser och skyddat boende för att försvara sina privilegier till de begåvade, men chanslösa, som väljer kriminalitet och politisk extremism för de talanger som inte får chansen att utvecklas inom ramen för samhällets strukturer. Arvet undergräver hela samhällsbygget och är alltid det som leder till civilisationernas undergång.
    Arvet lakar ur samhället på ett par generationer och mängden individer som lever på andra utan att tillföra samhällsnytta, blir per automatik samhällets undergång. Därför ar beskattningen av arv en ren överlevnadsfråga för varje samhälle som vill överleva.

    Arbetslinjen
    Arbetslinjen avser ”arbetare”, att skilja från arvtagare och högavlönande, som kan dra sig tillbaka och mer har sitt jobb som hobby och grund för självförverkligande. T ex omfattar inte ”arbetslinjen” den hårt belastade f d hallåan och moderate riksdagsmannen Henrik S Järrel, som däremot är starkt för arbetslinjen.
    Det är oerhört intressant hur svält som fenomen har dammats av och upphöjts till politiskt verktyg ”för jobben”. Bortsett från att svält aldrig skapar nya jobb, eftersom nya jobb handlar om efterfråga och inte svält, så har det stöd av en jobbskatteavdragsmedelklass, som fått för sig att folk inte vill arbeta för att man ”är lata”. Detta tycker man fram till man får en egen plats i kön till soppköken. Och det är det som händer nu och ger Löfven hans siffror.

    Arbetarparti
    Ett parti som försvarar arbetarnas intresse genom en bas i riksdagen. Arbetarpartiet utvecklade också en idé om att behålla makt genom institutioner utanför riksdagen, om man mot förmodan skulle vinna valet. T ex Folksam, Konsum, ABF, HSB

    Arbetsparti
    (Tänk vilken stor skillnad det är på en liten språklig, ”-ar” och ett ”-s”)
    Ett parti som driver arbetsgivarnas krav på billig arbetskraft och som fokuserar varje frisk del som kan arbeta hos en tydligt definierad skiljelinje mellan arbetarklass och ägarklass. Man ser inte att hela individen är full av cancer, utan man ser hans hand som kan arbeta och motiverar detta med inkludering, att känna sig behövd. Arbetspartiet behåller makten genom alla bolag och finansiella institutioner. I själva verket vill man flytta all demokrati över till de privata styrelserummen.
    Arbetspartiet saluför sig som arbetarparti (se ovan) och har länge lyckats upprätthålla den idén genom att muta medelklassen med jobbskatteavdrag.  Det socialdemokratiska arbetarpartiet drev länge det svenska arbetarpartiet men har grisfest på djurfarmen. Det enda arbetarpartiet som finns idag i svensk riksdag är Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt.

    Arbetsmarknad.

    Arbetsmarknad är tänkt ska lösas på samma sätt som vilken marknad som helst. Finns ett underskott höjs lönen, tills underskottet försvinner. Så är det inte alls. Detta är bara teorier (Se Löneskillnader längre ner).
    Sålunda fattas det inte sjuksköterskor, utan sjuksköterskelöner. Det fattas inga behöriga lärrare, utan lärarlöner etc.

    Bostadsmarknad.
    En bostadsmarknad är en icke planstyrd fördelning av bostäder. Från att fördela hyresrätter genom bostadskö, där alla har tillträde, så omvandlas hyresrätterna till bostadsrätter och blir en angelägenhet för de som kan betala. En hel samhällsklass ställs utanför ens möjligheten, om man inte kriminaliserar sina intäkter och sen omvandlar resultatet av sin kriminalitet till fast egendom.
    I en bostadsmarknad har man lämnar det nominella värdet och betalar för bristen på bostadsmarknaden och för sin tro att någon annan är beredd att betala lika mycket eller mer för lägenheten.
    Den som köper lägenheten betalar de facto säljarens framtida konsumtion. I det perspektivet blir pensionerna ointressanta, när man säljer den bostadsrätt man köpte för 20 000:- för 30 år sen får 6 miljoner idag. Detta också vad som sker när den bostadsägande 40-talistgenerationen växlar in sitt boende och köper husbilar. En konsumtion som betalas av den nye lägenhetsägaren. Bostadsmarknaden är extremt inflationsdrivande eftersom de som säljer lägenheterna inte har tillfört det värde man tar ut, samtidigt som man försätter den nye ägaren i ett livslångt slaveri för att finansiera sin konsumtion. Systemet innehåller i sig en apterad politisk bomb och den verkliga krisen kommer när priserna faller. Skulle det dessutom uppkomma en försäljning till starkt reducerat underpris, samtidigt som ägarna t ex skiljer sig, så blir skulden för den gamle ägarens konsumtion än mer provocerande.

    Andra sätt att fördela bostäder är genom kommunal kö, svarta pengar eller att man helt enkelt bara tar över lägenheten och slår ihjäl den som bor där, lite drastiskt uttryckt. Det sistnämnda var vanligt under Hitlertyskland, men förekommer alltid vid etnisk rensning. Min poäng är att det finns många olika sätt att fördela bostäder/resurser och att inbilla sig att en ny framväxande generation medborgare skulle finna sig i att stå utan bostad utan att reagera synes naivt att tro. I en förlängning kan man tänka sig hela folkvandringar, där landets ledare helt enkelt bara säger: Gå, ta det som kommer i er väg, gammal pedagogik från bl a Karl XII, men absolut inget nytt i historien.

    Studentrum.
    Det som planekonomerna visste genom demografisk kontroll och framtidshållning, ska nu istället regleras av ”marknaden”. Det innebär att den politiska nivån lägger ansvaret på ”marknaden” för att det inte finns studentbostäder. Det innebär att istället för studentrum, så får den studerande hyra en soffa i en lägenhet och ta sig fram via 3:e handkontrakt o s v. ”Marknaden” reagerar på kort sikt och byggbolagen ser ingen attraktion i att bygga billiga studentrum. Bostadsbristen är en direkt följd av en icke fungerande marknad.

    Bostadsrätt.
    Bostadsrätten är bara ett annat system för fördelning av bostäder. Lägenheter som tidigare fördelades via bostadskön, fördelas istället med hjälp av kapital. Det stora vinnarna är som vanligt 40-talisterna som kan komplettera en fullmatad Atp-pension med att sälja sin lägenhet några miljoner dyrare. Systemet är kraftigt inflationsdrivande och måste hållas under armarna med politiska beslut, t ex jobbskatteavdrag. Skattebetalarna måste mata det finansiella systemet bl a genom att hålla bostadspriserna på en hög nivå. Skulle man inte ´klara det så faller systemet och många hamnar i ohanterbara skulder.  De skattemedel som skulle gått till den generella välfärden går istället till att försvara den finansiella sektorn. 700 miljarder Euro avsätts som brandvägg till den finansiella sektorn, men hur stor är brandväggen inom t ex sjukvården?

    Ekonomisk kris.
    Ekonomisk kris kallas det när investerarna inte får tillräcklig utdelning på insatt kapital. Alla politiska beslut vänder alltid inom aktiemarknaden för att fråga om det var bra eller dåligt, d v s om investerarna tyckte att beslutet var tillräckligt gynnsamt. Detta innebär att makten flyttas från röstsedeln, det vi kallar parlamentarisk demokrati, till miljonärerna och oligarker och riskkapitalister. Överflyttningen av makt från folket till ägarklassen skiljer sig i grunden inte från det som händer Nordafrika och som kallas ”Den Nordafrikanska våren”. ”Skulden” i t ex Grekland tillhör inte det grekiska folket utan ägarklassen. Däremot är medicinen mot den ekonomiska krisen att tvinga grekerna att sälja ut sitt land till samma riskkapitalister som orsakade den. EU ställer upp som verktyg och bereder väg det evigt hungriga riskkapitalet på det grekiska folkets bekostnad. Sverige skickar in pengar i systemet som ska föda investerarna, samtidigt som arbetarnas villkor i Grekland skickar landet tillbaka till medeltiden. Denna lösning öppnar upp för ”den Europeiska våren”.
    Den enda INOM-parlamentariska lösningen som erbjuds kommer från Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Mycket tyder dock på att det är för sent och att den ”Europeiska våren” får en fortsättning i våldsamma drabbningar mellan ägarklassen och de medellösa.

    Entreprenör
    En som drivs av sin idé, sin ambition att skapa något som förbättrar livet för sig och sina medmänniskor och samtidigt försörjer sig på sin idé. Den grundläggande drivkraften är inte girigheten utan idén.  Jmfr. Idealist och Riskkapitalist.

    Idealist
    En som drivs av sin idé, sin ambition att skapa något som förbättrar livet för sig och sina medmänniskor men som har sin försörjning från annat håll. Idealisten och entreprenören har mer gemensamt än entreprenören och riskkapitalisten.

    Inflation.
    När ett uttaget värde inte motsvarar det insatta värdet.
    Exempel lägenhetsförsäljningar eller riskkapitalbolag, bonusar och aktieutdelningar.

    Varje prisökning som inte tillför att nytt värde är en inflation. Sverige har en enorm inflation på bostadsmarknaden, men den kompenseras av billig import, prissänkningar på andra områden. När denna import börjar höja priserna till nivåer som egentligen är svenska utifrån produktionskostnader, så kommer bostadsinflationen att lösas ut.
    Den ”ekonomiska krisen” i Europa är inte en ekonomisk kris, utan ett systemfel. Det som händer är att kapitalet inte får tillräcklig utdelning och därför inte vill investera i produktion. Man investerar därför istället i fasta tillgångar och fyller upp inflationsvärdet. Man investerar i inflation, t ex en lägenhet, t ex jordbruksmark. Jordbruksmarken kostar nu så mycket i Skåne att den är omöjlig att förränta.Investeringen är en investering i inflation vilket kan var betydligt mer lönsamt än investering i produktion. Hela Moderaternas politik med jobbskatteavdrag investeras i inflationen. Man ”betalar av sin huslån” – vilket inte tillför någonting mer håller igång bostadsbubblan. Hade man istället satsat på att investera bort fattigdomen, så hade investeringarna hamnat i produktion, vilket i sin tut genererat arbete. Moderaternas politik med jobbskatteavdrag är därför direkt kontraproduktiv och ökar arbetslösheten, skapar fattigdom och massarbetslöshet. (Å andra sidan kan man inte förvänta sig mer av komvuxekonomen Anders Borg).

    Jobbskatteavdrag
    Jobbskatteavdrag är en direkt inblandning i lönebildningen som tidigare varit en angelägenhet för arbetsmarknadens parter. Avdraget handlar uteslutande om att köpa röster ur medelklassen och att säkra lojaliteten och minska kritiken när regeringen lyfter över makten från det demokratiska beslutsrummet till de slutna styrelserummen och riskkapitalbolagen.
    Jobbskatteavdraget lanseras som en investering i fler jobb, ett incitament så att fler ska ”vilja arbeta”. Feltanken har nu avslöjat sig och regeringen ”har inte råd” – Har inte råd till vadå? Investera i ökat antal jobb som ett resultat av jobbskatteavdraget?
    Jobbskatteavdraget har i huvudsak gått till att betala av på den inflationsdrivande bostaden, d v s stärkt medelklassens privata rikedom. En satsning på de fattiga, hade däremot stimulerat konsumtionen,ökat efterfrågan och därmed behovet av arbetskraft.

    Kampen höger/vänster
    Högern avdemokratiserar landet och skapar förutsättningarna för rovdrift. Det som tidigare var pension till en löntagare är nu istället en lyxbåt till en kapitalist. Det som tidigare var offentligt ägande och förvaltning är nu privat ägande och slutna styrelserum.
    De industrialister som verkat i landet och som utvecklats i Saltsjöbadsandan i det som kallats blandekonomi, reduceras och ägandet är internationellt, oftast via finansbolag som aldrig känner själva verksamheten. Vad man däremot känner är skatteregler och det som tidigare var uppfinningar och industrimän är idag parasiter som genom sina förmögenheter sätter den politiska agendan. Folket står som tiggare och förväntas böja sig även om det går emot deras vilja. Detta går till en viss punkt, en punkt vi är mycket nära idag, sen löses problemet av Mao, Hitler eller någon annan städgubbe. Att vi i Sverige skulle vara försonade från den historiska cykeln kan vi glömma och samhället kommer inte att kunna bära den mängd psykopater som idag belastar systemet. Det Reinfeldt/Borg har gjort är en extrem omfördelning av resurser från fattig till rik. Detta i sin tur har segregerat samhället och sänkt konsumtionen för de fattigaste, vilket i sin tur minskar efterfrågan, vilket i sin tur skapar arbetslöshet. Regeringen har ännu inte fattat att det är efterfrågan och inte jobbskatteavdrag som skapar arbete. Tvärtom har svältpolitiken mot sjuka och arbetslösa satt igång en arbetslöshetsspiral.

    Vänstern privatiserar inte, utan tvärtom, reducerar marknadens inflytande, behåller gemensamt ägande och demokratisk insyn. Här finns inget motiv att ockra för att leda en verksamhet. Lönsamhet är inte kronor och ören, utan god miljö, inkluderande människor och ett samhälle i takt. Här är fördelningen ett mål i sig. Vänstern har också den paradoxen att politiken skapar den absolut bästa och viktigaste grunden för investeringar, social stabilitet genom rättvisa, solidaritet och delaktighet. Vänstern står för kommunal musikskola, maximiantal elever,  (Costa Rica har en lagstiftning som förbjuder mer än 16 barn i klassen) och att hela samhället utnyttjas som bas för landets nya ledande personer. De begåvningar och talanger som lever i segregationen och använder sina talanger till egna gäng och subkulturer, måste få chansen till positioner inom samhällets ramar.

    Löneskillnader beroende av närheten till makten.
    Lönen för ekonomer, de som finns nära de finansiella flödena är extremt höga. Skillnaden mellan sjuksköterska,  och ekonom,  är 20-24 000:- för sjuksköterskan och 24-32 000:-  för ekonomen. Marknaden förklarar en del, lojaliteten och närheten till makten, en del av skillnaderna.
    Detta har inte med man/kvinna att göra. Detta har med makt och lojalitet att göra. Annika Falkengren (kvinna) lyfte 20 miljoner 2009,  dubbelt så mycket som Nordeas Christian Clausen. Å andra sidan lyfter han 100 miljoner som 60-åring, apropå arbetslinjen och 75 års pensionsålder. Lärlingen Annie Lööf (kvinna) tjänar 150 000:- i månaden, vill sänka ungdomslönerna och deklarerar glatt apropå sin egen lön att ”Centern har inget emot karriärlöner”.

    Nyliberalism.
    Lightversionen av fascismen. Bygger på människors olika värde och rätten att leva på andra, d v s rätten att plocka mer värde ur systemet än man tillför. Nyliberalismen har bl a  tagit djupa kliv in i den socialdemokratiska rörelsen och i princip tagit livet av partiets ideologi. Parasiterna har i stort sett ätit upp moderväxten. Nyliberalismen formulerades i hela sin nakenhet av nationalekonomen Marian Radedskij i en intervju 1997. Alla politiker bör ha sett detta intellektuella och politiska moras och kurs mot 1920 talets Tyskland.

    Nyliberala partier är föregångaren till fascismen/nazismen. Politiken handlar om att avdemokratisera länderna och flytta demokratisk makt till privata styrelserum. Röstsedeln når inte längre besluten, yttrandefriheten inskränks av det enskilda bolaget och offentlighetsprincipen gäller inte. Partierna säljer helt enekelt ut landet och räknar med att ”marknaden” ska lösa allt från liggsår till bostäder. Därefter blir fokus att säkra vinstnivåerna för företagen, så att man tycker det är lönsamt att investera. Förslavningen av Grekland är vändpunkten för Europa. Ett helt lands medborgare vaknar plötsligt upp av att resten av Europa hävdar att ”den 12-årige Lirakis” har en skuld, samtidigt som den 12-årige Sven i Sverige lever i överflöd. Ingen av dem har gjort något som skiljer dem åt, med den en påstås ha en skuld. Tanken är så befängd att den borde vända som en spya tillbaka till verkligheten. Vi har helt enkelt ett systemfel och skulden tillhör naturligtvis alla dem som tar ut mer ur systemet än vad man tillför oavsett var på jorden man befinner sig. Allianspartierna är de priviligierades parti, var termometer på välbefinnandet finns på OMX-börsen. Man driver offensivt en linje som säkrar vinsten hos privata investerare och skulden på staten.

    Riskkapitalist.
    Den minst riskbenägne av alla i ett samhälle. En riskkapitalist saknar helt intresse för människorna och ett samhälles utveckling, utan drivs uteslutande av girighet. Förmögenheter byggs upp med avancerade staber av ekonomer och advokater, där man systematiskt går igenom alla marknadsförutsättningar innan man förhandlar med någon mer eller mindre amatörmässig politisk nivå. Riskkapitalets anställda/delägare har som uteslutande arbetsuppgift att tjäna så mycket pengar som möjligt till så liten risk som möjligt. Detta är proffs som hela tiden utvecklar sina färdigheter och som de demokratiskt förtroende valda aldrig har en chans att värja sig mot. En utförsäljning av t ex skola och sjukvård i Sverige är enkla offer för dessa horder av bedragare. Det är psykopaternas utrymme inom ramen för regelverken. Det är den ekonomiska krisens verkliga motorer och de som ytterst bär den skuld som nu belastar bl a EUs medborgare. Frågan är om det överhuvudtaget går att få ett långsiktigt ledarskikt som inte drabbas av sjuklig omnipotens, därför är det oerhört viktigt att ha ett demokratiskt system som omsätter psykopaterna, just det system som Alliansen nu avskaffar genom privatiseringarna och marknadsfundamentalismen. Riskkapitalismen finns även i den enskilde, som köper en insatslägenhet, där det handlar om spekulation om en prisuppgång.
    Hela ekonomin, inklusive Sverige, EU, USA anpassas till riskkapitalismen och varje politiskt beslut refererar alltid till reaktionerna ”från världens börser”. För att säkra riskkapitalismen fattar den politiska ledningen beslut om 700 miljarder euro i buffertfond för att täcka underskott. (Någon sådan fond har inte byggts upp för t ex svensk sjukvård eller skola). Riskkapitalismen är kapitalismens diktatur och tränger undan demokratin. Företrädare för riskkapitalisterna i Sverige är Moderaterna, som senast vill sänka deras marginalskatt. Ytterst är det en kamp mellan demokrati och diktatur och i slutänden av detta spel väntar revolter, inbördeskrig och krig.

    Privatisering
    Privatisering är helt enkelt samma sak som avdemokratisering, som direkt höjer kostnaden för konsumenten och segregerar samhället. Det skapar också förutsättningar för riskkapitalbolagen att tjäna miljarder utifrån organisationer som helt är uppbyggda på skrupelfri psykopati, som utan hänsyn till något annat än den egna vinsten parasiterar på verksamheterna. Fenomenet är starkt inflationsdrivande och den yttersta orsaken till EU:s ekonomiska kris. Den tragiska komedin är att de utvecklingsstörda ekonomerna lyckats kräva privatiseringar i Grekland mot stora lån, d v s man driver landet ännu djupare in i den ekonomiska och demokratiska krisen. En riskkapitalist är psykopat och saknar all koppling till moral, samhällsbygge etc. Hans enda ambition är att tjäna pengar på andras bekostnad. I den historiska cykeln har detta alltid efterföljts av en extrem reaktion och öppnat dörren för Hitler, Mao m fl. Anledningen till att reaktionerna låtit vänta på sig i Sverige, Europa, USA m fl är den materiella välfärden och en gynnad medelklass. Men hoten ökar i takt med att soppköken når medelklassen och i Grekland har extremismen redan börjat formulera sig. Det finns ingen skillnad mellan överklassens excesser i t ex Nordafrika och i Sverige. Det är samma sjuka hjärnor som tillskriver sig en betydelse man inte har och som missbrukar system och förtroende. Det enda som skiljer är den materiella nivån (som nu hastigt faller).

    Skuld
    Skuld hänger samman med begreppet inflation. Om t ex Sophia Arkelsten säljer en lägenhet efter två månader med 600 000:- i vinst, så har köparen lånat 600 000:-. Man kan då tro att skulden tillhör köparen. Systemet definierar det så. Men skulden är Sophia Arkelstens eftersom hon inte tillfört att värde motsvarande 600 000:-. Lägenhetsköparna lånar pengar för att finansiera Arkelstens privata konsumtion. Detta passerar oreflekterat tills lägenheten faller i pris och det kanske t o m tillstöter en skillsmässa. Lägenheten kanske säljs 600 000:- billigare och systemet ger det skilda paret var sina 300 000:- i skuld som man inte fått något för, medan Sophia Arkelsten lever gott på pengarna. Detta är det systemets avgörande fel och något som fortplantar sig ända till Greklands statsskuld. Pyromanerna, typ Sophia Arkelsten, tar uppdraget att släcka branden. Trots att grekerna som grupp inte har någon skuld alls, så tilldelar systemet dem en skuld och förväntar sig att man ska betala den skuld man inte har.

    Solidaritet.
    Solidariteten börjar på individnivå, att vara solidarisk mot sig själv. Solidariteten är alltid dubbel och växer i ömsesidigheten.
    Solidariteten första led är man/kvinna/barn/kamrat. Att hjälpas åt, att ställa upp för varandra.
    Solidariteten omfattar sen det lilla samhället, bygden och fortsätter till regionen, landet, kontinenten och världen.
    Solidaritet behöver inte ”tränas” den finns hos alla. Den enda frågan är hur många man vill att den ska omfatta.

    Den politiska parollen ”ökad jämlikhet” är en strävan att flytta solidariteten från den egna sfären ut i världen. Det är själva rörelsen mot Utopia som avgör ”Vänster” eller ”Höger” i politiken.
    Omvänt är den nyliberala politiken en strävan att flytta solidariteten från världsperspektivet tillbaka till individen. Både högerns och vänsterns slutmål är Utopia.

    Högerns solidaritet säkrar utbildning till de rikas barn. Högerns solidaritet säkrar  snabb och effektiv sjukvård till de rikas barn. Högerns solidaritet säkrar bostäder till de rikas barn. Solidariteten är stark, vänskapskorruptionen, nepotismen, nätverken…solidariteten är allestädes närvarande, MEN den omfattar bara den egna gruppen och syftar mot individperspektivet och kortsiktigt.

    Vänsterns solidaritet syftar bort från individen mot världen. Vänstern bryr sig om Apples produktion i Kina, barnarbete, förtryck, miljö etc. och syftar långsiktigt.

    En solidaritetshandling utifrån ett fackligt perspektiv i meningen att ”kvinnolönerna är lägre”, hade varit att männen avstod lön för jämställdheten och att man sen gjorde gemensam sak och lyfte hela kollektivet. En sådan åtgärd hade löst den ojämlika lönen över en natt, om det nu var ojämlikheten man var ute efter. Men detta kan bara var aktuellt om det finns en solidaritet inom kollektivet. Det fackföreningen gör nu är att använda jämlikhetsargumentet till att låta arbetsgivarna betala. Det har ingenting med solidaritet att göra.

    Utbildning.
    Samhällets skola speglar dess behov. Ett samhälle som drivs av ”ökad jämlikhet” värnar om alla människors rätt att utvecklas och förverkligas. Klasserna har maxgränser för antalet elever utifrån pedagogisk effektivitet (Costa Rica har en lagstiftning som förbjuder fler än 16 barn i en klass) och lärarna avlönas högt i sin egenskap av det framtida samhällets byggmästare.  I ett socialistiskt samhälle är detta en grundbult som vilar på allas lika värde.
    I den nyliberala skolan, där makten flyttas till ett fåtal och de demokratiska besluten flyttas till riskkapitalbolag och slutna styrelserum, är målet att utbilda en stor okunnig underklass, som kan stå till förfogande i lågbetalda serviceyrken. Därför sätts storleken på klasserna och lärarlöner utifrån kostnad på kort sikt. Samtidigt byggs privatskolealternativet, där man köper sig sin plats och som ska garantera arvtagarna en gedigen utbildning.
    Politiken leder till att begåvningarna i underklassen inte får plats i samhällets ordinarie strukturer, utan bygger nya, ofta kriminella som ger snabba vägar till det materiella välståndet.
    Moderaterna skolpolitik ligger väl i linje med deras ambitioner att skapa ett privilegiesamhälle.


  • SJAB 30.03.2012 24 Comments

    I SJABs värld kan man starta upp och driva projekt som kostar 50 000:- om dagen under rubriken ”man måste våga satsa”. SJAB ”satsar” i Köpenhamn och man gör det med fordon som har över 20 år i tjänst. Det är t o m så illa att Bane Danmark förbjöd någon fordonsindivid att komma över eftersom den inte var tillförlitlig och parkeringarna av fordonen på natten är så kortsiktig att de kräver personalpassning. En man sitter bokstavligen och glor på två X2000 för att säkra strömförsörjningen om det uppstår fel. Kostnad? Kanske 8 000:- per natt, 240 000:- i månaden, nästan 3 miljoner om året. För att övervaka två X2000. (Och då händer det dessutom att personal somnar på sin post, med två fordon med tomt batteri, vilket i sin tur kostar …o.s.v.).
    ”Man får va glad man har ett jobb”, säger alla och virrar på huvudet.

    Danmarksflödet har varit obegränsat, en öppen börs, där Karl XII Forsberg haft blickarna långt bort i horisonten och sett satsningarna som ekonomiskt ointressanta, men strategiskt nödvändiga. I en för personalen fullständigt grotesk satsning Odense-Köpenhamn, körde man X2000 med 10 resande och 4 personal. Dag ut och dag in belastar Jan Forsberg företaget med sin hybris och tömmer kassan med 50 000:- om dagen.
    Och alla vet vad man tycker, inklusive den passiviserade personalen. ”Detta är fullständig galenskap…, men man får vara glad att man har ett jobb”. Det är alltså så att det räknas som ”jobb” att tillfredsställa en VD på SJAB!?
    ALLA ser att kejsaren är naken. INGEN vågar/vill säga något. Så är organisationen uppbyggd och vid sidan av ”den internationella satsningen”, så är skyddet av VDn en post där ”sky is the limit”.

    Revisionen av SJAB och vilka personliga och politiska kopplingar som finns till Jan Forsberg borde vara föremål för utredning.

  • SJAB 29.03.2012 6 Comments

    I SKI:s mätning av SJAB ligger man på Ryan Airs nivå i svenskt kvalitetsindex. December 2009 kan man läsa om att SJ är sämst på alla punkter, och uppnår värdet 55,5 i kvalitetsindex.

    Samtidigt uppvisar SJABs egen mätning 74 i nöjdkundindex (sid 20), d v s ett mycket bra resultat och ett värde som grundar SJABs strategier.

    Men hur är det då möjligt med ett glapp mellan SKI:s mätning och SJABs egen?
    Jo det förstå man när man ser vad som mäts.
    Man mäter:

    Komfort, Information, Punktlighet och Bemötande. Och trots usel punktlighet, så lyckas även denna siffra ligga över SKIs.

    Hur är detta möjligt?

    SJAB skriver:

    ”Kundnytta som ledstjärna

    SJ har under de senaste åren varit framgångsrikt och haft fler resenärer än någonsin. För att säkra vår framgång på kort och lång sikt måste vi fortsätta att skapa nytta för våra kunder. Det innebär hög kvalitet till konkurrenskraftiga priser.

    Nöjd-Kund-Index (NKI)

    Vi på SJ är väldigt måna om att lyssna på våra kunder och vill veta hur de trivs på resan med oss. Det är viktigt för att vi ska kunna prioritera rätt åtgärder för att utveckla verksamheten och erbjudandet till kunden. Därför satsar vi stora resurser på att löpande mäta kunders trivsel i ett NKI, som under 2008 reflekterade 16 000 resenärers synpunkter och kommentarer. Kunderna tillfrågas ombord på tåget. Mätningar av kundernas uppfattning om oss är breda och på så vis kan vi fånga upp alla nyanser i hur de upplever sin tågresa. I genomförda NKI-undersökningar beaktar vi särskilt kundernas totala omdöme, liksom delkomponenterna komfort, bemötande, information och punktlighet.

    Under 2008 var NKI 73 totalt (73), vilket motsvarar betyget ”Bra”.

    Det är den självbild som Jan Forsberg odlar och som han får stöd för i den lojalitetsorganisation,  han odlat fram. Siffrorna ska alltså ”prioritera rätt åtgärder”.

    Hur är det då möjligt med dessa höga siffror?
    Förstår  man hur en resa fungerar, så förstår man också hur siffrorna är möjliga. Från det att tåget lämnar stationen, så blir företagsidentiteten ointressant för personalen. Tåget bildar en helt egen social enhet och personalen gör allt för att tåget ska fram även om det egna företaget skulle utgöra ett hinder.  Ju större hinder, desto mer svetsas personal och resande samman mot ”den yttre fienden”. Den komiska komedin blir då att ju större problem ett tåg har, desto hårdare gaddar man sig samman. Och i det värsta scenariot uppstår ett direkt Stockholmssyndrom, men bildar familj.

    Komfort är i stort sett konstant och den usla punktligheten är svår att värja sig mot. Den åtgärd Jan Forsberg gjort sen han tillträdde är att omdefiniera tågförseningen från 5 minuter till 15 minuter.

    Kvar finns information och bemötande, två självklara punkter, men som exploderar på tågen när det drabbas av förseningar. Aldrig är personalen mer aktiv och offensiv på tågen än just när det går som sämst. Ovägda slås komfort, punktlighet, bemötande och information samman till någon slags genomsnitt och ju sämre det går med rättidigheten desto högre kvalitetsindex i SJABs egna mätningar med hjälp av ”bemötande och information”, som sen serveras i ett elegant fyrfärgstryck i SJABs årsredovisning.

    Den fullständigt inkompetena och groteska världsbilden får också sin slutsats på SJABs chefsmöte september 2010.

    Det är anmärkningsvärt att Jan Forsbergs vanvård av SJAB har tillåtits fortgå. Att den interna organisationen tiger för lojaliteten och att man är rädd om jobbet är en sak, men att de som är satta att sköta övervakningen så grovt missat det mest uppenbara är inte ok. ”Vi har dessvärre ingen möjlighet att i detalj kommentera de frågor och synpunkter som finns i ditt brev.” svarar t ex Maud Olofsson, angående att Jan Forsberg använt SJAB som en politisk cell för Moderaterna. Ett marknadsfundamentalistiskt regalskeppet Wasa, som nu står fast förankrat på botten.
    En ny ledning för SJAB har ett gigantiskt arbete framför sig. Inte minst för att rätta till företagets offensiva lögner och av Forsberg cementerade personaldevis: ”Den som inte gör något, kan inte göra fel.”

    Den ende som gjorde något och tillät sig själv att göra något var Jan Forsberg själv. Å andra sidan gjorde han allting fel och skall ihågkommas som den som körde SJ totalt i botten.

    Eftermäle 1.

    Dårhuset eskalerar.
    SJ får alltså transportmarknadens pris för bästa kommunikation!!

    Enkelt kan man uttrycka det att ju sämre det går för SJ, desto högre kommunikationspoäng från de resande.
    SJAB hyllas, trots att bolaget är kört i botten.

    Grattis!
    …och är det så att SJAB vill fortsätta att vinna kommunikationspriset, så är det bara att fortsätta med Forsbergs centralstyrning, dock inte mer än att det finns resande att undersöka för ”bästa kommunikation”.

    Eftermäle 2.
    Uppsagd.

    Den nye ordföranden för SJAB väljer för ovanlighetens skull klartext (DN):
    ”– Jan är uppsagd. Det pågår väldigt mycket förbättringsarbete i bolaget, både när det gäller punktlighet och lönsamhet, och en organisation som ska förhålla sig till en kille som är uppsagd, det är inte alltid det enklaste.”

    En ”kille som är uppsagd”.

    Då jag personligen utsatts för Jan Forsbergs omnipotenta ledarskap i meningen att det var jag som uppmärksammade förfallet inom SJAB, så förväntar jag mig att SJAB hör av sig till mig för att reglera sin skuld.

  • SJAB 29.03.2012 27 Comments

    Jan Forsberg började ganska snart efter sin tillsättning att rensa ut järnvägskompetensen för att säkra lojaliteten. Det första organisatoriska städuppdraget gick till Mats Wilhelmsson 2002-2004. Wilhelmson centraliserade omedelbart besluten till sig själv och byggde upp en produktionsledargrupp som skulle stå som sköld för Jan Forsbergs centrala beslut. Rekryteringen till denna organisationsnivå var helt intern, utan krav på andra formella meriter och kravet på kompetens byttes ut mot kravet på lojalitet. Organisationens tystnad byggdes medvetet upp och Jan Forsberg fick de svar han ville ha från den lokala organisationen.

    Produktionsledare bytte också namn till arbetsledare, vilket i sig berättar om den monumentala inkompetens som finns i den centrala ledningen. Det finns ingen arbetsledning överhuvudtaget från denna nivå. Järnvägsarbete fungerar inte på det sättet. Om någon överhuvudtaget skulle kallas arbetsledare för lokförare/ombordpersonal, så är det tågklarerarna som tillhör banverket. Arbetsledarnas enda funktion var att serva, men att framförallt leverera den centrala ledningens beslut oavsett.

    Organisationen lever fortfarande och dess lojalitet är en viktig förklaring till att verksamheten vittrar sönder. Kritiken från personalen stannar på denna nivå.

  • På något konstigt sätt fascineras jag av Lööf. Hon står där, förnumstig, ständigt flinande och levererar en logik som inte finns. Det är enormt imponerande och typiskt för vår tid, hur 100% självförtroende och total dumhet kan leda hela vägen fram till en partiledarpost.

    Hon är liksom dum i huvudet på riktigt, men har gjort det till en konst för 150 000:- i månaden (minst) och tror verkligen på vad hon säger. En slags väckelsepredikant eller ”politiskt underbarn”, men när man vaknar mitt i natten i drypande svett och undrar vad som står på så badar man i ett gäng böcker av HC Andersen. En konverterad ful ankunge, en kejsare med sina guldtrådsvävda kläder.

    Tänk 27 år gammal! Borde hon inte varit ute och röjt på krogen? Borde hon inte få leka färdigt? Har hon då inte rätt till livet från barn till mogen kvinna och rätt att spela spelet? Är det verkligen meningen att denna dagisrekrytering ska axla ansvaret för landet och landets ekonomi? Jag är beklämd. 20 komma 0 i betyg. T o m skolans värderingssystem om vad kunskap är för något får sig en smäll. Jag jämför med autodidakten Jonas Sjöstedt. Herregud, det är en flödande intelligent fullmogen människa med fullt utvecklad ideologisk intelligens. En världspolitiker i klass med Ernst Wigfors, Erlander, Palme etc. Och så Annie Lööf. Det känns orättvist. Hela Annies politiska överlevnad bygger på att medborgarna inte begriper något. Någonstans känns det inte rättvist. Ändå är det så.

    Vi måste ha Jonas Sjöstedts fördelningspolitik och solidaritet och Annie måste ut ur beslutsrummen. Hon duger helt enkelt inte. Och hon duger inte för 151.666:- i månaden. Denna ständigt flinande telefonboksintelligens berättar om nödvändigheten av låga ingångslöner…men herregud! 151.666:- i månaden för innehållslös obegåvad politisk teater. Inte fan blir det fler jobb för att slavarna blir fattigare. Räcker det inte med att se till idiotregeringens redan totalhavererade politik med jobbskatteavdrag, för att begripa att det är EFTERFRÅGAN som styr produktionen, inte att göra en grupp fattigare och en grupp rikare. Fattar frk Lööf att det är konkurrensen från utlandet och interna effektiviseringar som driver upp arbetslösheten OCH det faktum att vi inte fördelar resurserna. Gör maskinen 10 mans jobb blir 9 man arbetslösa och ägaren till maskinen stenrik. Resurserna fördelas inte, förstår inte Lööf det? Förstår inte Lööf att om man sänker ungdomslönerna, så kommer detta att sänka hela löneläget och arbetsgivarna kommer att börja byta ut arbetskraften mot billigare. Andra blir arbetslösa istället. Förstår inte Lööf, att om man försämrar och gör folk fattiga, så MINSKAR konsumtionen, och vi får en fallande efterfrågan. Utom efter soppköken.

    Har vi råd att hålla en dagisrekrytering utan någon som helst ideologisk begåvning och direkt kontraproduktiv, för 151.666:- i månaden, så har vi definitivt råd att betala fullvärdiga löner till de ungdomar som får plats på arbetsmarknaden. Därefter måste vi lägga kraften på fördelningspolitiken och bolagsledningarnas excesser. Just nu dräneras landet av ”risk”-kapitalet och samhället, Sverige, Europa, står med båda benen i 20-talets Tyskland. Alltmedan frk Lööf lämnar det lilla förslaget att ”det är bättre att tjäna en femtioöring än ingenting alls till en kostnad av 150 000:- i månaden. Och hemma sitter mor och far och väntar på det obligatoriska telefonsamtalet när Lööf lämnat studion.
    -Hur gick det, var jag bra på TV.
    -Du var fantastisk. Där är fantastisk. Vi är sååå stolta.
    -Tack pappa.

    Herreguuuud. 151.666:- i lärlingslön.

    Må Centerpartiet för evigt vila i frid. Skölj ut barnet med badvattnet.

    Förlåt om jag är otydlig.

    (Jag läste Lööfs programförklaring på deras hemsida så här i efterhand…”Det finns tre viktiga samhällsutmaningar som Centerpartiet bör söka svar på. Det handlar om att ersätta jante med att kunna själv…” Där var det, redan i första budordet. ”Att ersätta jantelagen”. Det är Lööfs helt avgörande misstag. Jantelagen hade kunnat skydda henne från undergången.)

    (Läste en twitternotering: ”Vi i centern har inget emot karriärlöner”, säger frk Lööf.  Jag hittar inget i sånt ord. I SAOL hittar jag karriär ”-kvinna”, ”-lysten”, ”-sugen” men inte ”-lön”. Jag förstår inte vad det betyder. Jag vet bara att det tydligen är det som Lööf har, vilket i så fall förklarar varför Centern är för karriärlöner.)

    YouTube Preview Image en autoretoriker med Margreth Thatcherambitioner som är för Euron. Och emot. Stackars barn.

    Lööf vill synliggöra andelen vinst till företagen på varje vara, så att konsumenten ser hur mycket *säljaren tjänar på varje vara och får en transparens och en diskussion om vinsternas storlek. Hon har 151.666:- i månadslön, vilket är den högsta ersättningen av all partiledare. Lönen kallas ”karriärslön”, vilket ”Centern inte har något emot”. ”Jag betalar av kraftigt på vår insatslägenhet…”
    *(Tryckfelsnisse. Nej, Lööf vill inte synliggöra vinster utan skatter. De vinster som synliggör hur matpengarna försvinner och omvandlas till lyxbilar och guppande lyxbåtar i Monaco, vill hon inte synliggöra.)

    20120421
    Åker inte centern ur riksdagen, så är det det största underbetyget någonsin åt svensk valmanskår.

    20120422
    Lööfs närvaro i svensk politik väcker en rad frågor.
    1. Hon lanseras som underbarn, med 20 poäng i betyg. Av intervjun framgår att hon är om inte obegåvad, så direkt och omedelbart dum i huvudet. Hon är vad vi i folkmun kallas. kraftidiot.
    Vad säger detta om det svenska betygssystemet? 20 poäng för en kraftidiot. Uppenbarligen mäter inte skolan rätt intelligens.

    2. Lön/bonus etc. anges som motor för kompetens. ”Ger vi hög lön, så får vi de bästa krafterna.” Ingen visar mer hur fel den ansatsen är än Lööf. Bortsett från hennes fascistiska åsikter, så har hon inte ens förmåga att förstå när hon åtminstone ska hålla dom för sig själv.

    3. Ett av våra största samhällsproblem: ”Har du bara tillräckligt självförtroende, så klarar du allt”. Hela samhället översvämmas av barnungar med självförtroende, som matar sitt ego så till den grad, att de tror på det själva. Lööf är ETT BARN och fullständigt inkapabel att både leda sitt parti, uppfylla kongressbeslut och dra slutsatser som hänger samman. Hon är inte improduktiv, hon är inte produktiv, hon är direkt kontraproduktiv i alla avseenden, med en självbild som skulle få Gud att känna avund.

    Det är helt enkelt inte riktigt klokt i något avseende att denna dagisrekrytering sitter som ledare för ett politiskt parti´eller överhuvudtaget har med makt och beslutsfattande att göra.

    Hennes enda förtjänst är att hon befriar riksdagen från Centerpartiet. Och det kan i och för sig vara värt 150 000:- i månaden, där merparten går till att betala av på insatslägenheten.

    2012 Lööf försöker var radikal – är bara dum i huvudet.

    Lööfet vill att homosexuella män, risken för HIV är 80 ggr större, ska slippa karenstiden för blodgivning därför att det är diskriminerande.
    ”– Det kan inte vara rimligt att diskriminera enbart på sexuell läggning. För mig är det viktigaste hur människor lever sina liv, inte vem man älskar, säger näringsminister Annie Lööf.”
    RFSL är helt emot idén.

    …som sagt. Slutet för Centerpartiet är nu. Kvittens 2014.  Å andra sidan är samhället då så kört i botten att det knappt går att styra.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu